Jag är inte personen som är orolig. Brukar ta det mesta med en klackspark, ibland med ett nästan irriterande mañana-flin på läpparna. Men de senaste månaderna har något molat i magen. En helt irrationell rädsla över att #Respawn Entertainment på något sätt gett upp, kastat in handduken innan #Titanfall ens har fått bevisa sitt existensberättigande. I jämförelse med marknadsföringsbombardemanget kring #Battlefield 4, även det en hörnpelare i #Electronic Arts actionborg, kan veckans lansering snarare liknas vid en begravning. När det egentligen är tal om en pånyttfödelse för hela genren.

Ur askan, upp i luften och sen in i elden igen

Jag vet, det låter jäkligt pretentiöst. Men i en genre som kört fast i de sju år gamla spår som Respawn-folket själva anlade med Modern Warfare behövs det nästan bara en raggardusch för att få den här redaktören på fall. Väl i förarsätet på en titan är förälskelsen ett faktum, trots att det inte är så ofta jag tänder på ett par ton metall och hydralik. Det blir hångel i baksätet vill jag lova.

Den som säger att Titanfall bara är ett Call of Duty med stora robotar har inte bara fel – den spelar fel. Jag kan i och för sig förstå frustrationen du måste känna med fötterna ständigt på jorden, skjuten från vinklar du inte trodde fanns och mosad under en stålsula i storlek 145. På marken är du sårbar, utsatt och en enkel måltavla men om du vågade dig upp i luften skulle du få känna dig snudd på odödlig. I alla fall tills en vältajmad Titan-jabb förvandlar dig till en hög kött.

Kärlek i tre dimensioner

Det blir extra tydligt på banan Rise, vars trånga markpassager tvingar in titanerna i intima närstrider och piloterna (vi människospelare kallas så) till att antingen skjuta oss fram genom bunkrar eller lyfta blicken. Byggnaderna står så tätt intill varandra att du i princip aldrig behöver röra marken, istället kan du sicksacka mellan huskropparna i jakt på nästa offer. Här kommer nog många ta sina första stapplande väggsteg och upptäcka vikten av god bandesign som utnyttjar den tredje dimensionen maximalt.

Jag har haft svårt att sätta fingret på varför den stora sleven av dagens onlineaction inte tilltalar mig på samma sätt som #Quake och #Unreal Tournament. Åldringarnas rörelsemönster krävde timtals disciplinerat tränande och bakom nostalgins slöja trodde jag att det var poängen, min egen multiplayer-graal, när det i själva verket bara var ett verktyg. Något som låter dig använda banan som ett skarpladdat vapen, ett medel att överlista och framförallt utmanövrera motståndaren med. I Titanfall behöver du bara hoppa upp längs med en vägg för att komma igång. Så enkelt, så genialt. Det blir en drog att ständigt hitta nya och effektivare linjer. Ett bestyckat Tony Hawk-spel. Varför nöja oss med en tillplattad tillvaro när himmeln kan vara vår gräns?

Hodorfall

Samtidigt som jag med bestämdhet hävdar att du gör något fel om du spelar Titanfall som ett Call of Duty-spel har det av förkarliga skäl ett par gemensamma nämnare. Vapen och ny utrustning, både till dig själv och din alldeles egna plåt-Hodor, låses upp genom att både levla och använda dina favoriter. Variationen på bössorna är tillräckligt bred för att tillsammans med taktiska förmågor gjuta din slagfältspersonlighet - den ettriga smart pistol-bäraren som trivs bäst i sitt osynlighetskamoflauge, den sluga krypskytten eller den adrenalindopade jeppen med hagelbrakaren som älskare. En snabbsmattrande kulspruta och möjligheten att under en kort period se fiender genom väggar blir ganska snart min standardmelodi.