Skottet ekar i natten. Polisen faller död ner. Blodet rinner över pannan, längs hans vidöppna ögon. Men vi dröjer oss inte kvar utan låter blicken höjas. Högre och högre. Vi ser en regnig natt och en stormig stad med en ojämförbar kärlek till både moderna skyskrapor och gotiska detaljer. Ni vet precis vilken jag menar.

På just en sådan där detalj, en utstickande gargoyle, står Batman och blickar ut över Gotham. Som så många gånger förr. Synen är bekant men ändå annorlunda. För nu är den till sist hans. Eller rättare sagt: nu är den vår.

Efter en fängelseö och en fängelsestad har #Rocksteady beslutat att ta sin vision hela vägen och fängsla oss med ett fullskaligt Gotham City. När de avslutar sin Arkham-trilogi – för de räknar såklart inte Arkham Origins som sitt – görs det med något som är en explosion, eller nej, snarare en atombomb av läderlappsfrosseri.

Batman säger hej till sin nya vän, nextgen. De tycker om varann.

Arkham Knight ska bli den perfekta finalen. Ironiskt nog känns den också som en början; en av de första titlarna som på riktigt omfamnar nextgen. Jag vet inte hur du förhåller dig till den rådande generationsväxlingen men för min del har jag fått nog av gemensamma releaser till allsköns gamla och nya format. Vi förtjänar mer än så. Vi förtjänar en riddare i läderkappa.

En fladdermus-U-sväng

Staden under honom är tom – om vi bortser från Pingvinen, Dubbelansiktet, Harley Quinn och otalet av deras hejdukar. Och visst, rätt svåra att bortse från. Anledningen till scenförvandlingen stavas Fågelskrämman. Hans hot om psykologiska massvapen tömde Gotham på mindre än tjugofyra timmar. Rocksteady berättar att det fanns en tanke bakom hans frånvaro i Arkham City. En plan som tagit honom till Arkham Knight och där han ska blomma ut till Batmans fullfjädrade nemesis. Men att fylla föregångarens skor blir svårt, om det ens går.

När vår riddare kastar sig från skyskrapan och störtdyker mot asfalten smeker detaljerna mina sinnen. Regnet slår mot Batmans fladdrande kappa, ljuset från en helikopter studsar mot den. Ögonblicket innan han ska krossas mot marken gör Batman en perfekt undanmanöver och stiger åter över staden. Förbi klocktornet där Oracle huserar, längs hamnen och oräkneliga skumma gränder. Plötsligt drar Batman sin änterhake och gör, med hjälp av den, en slags fladdermus-U-sväng i blixtrande hastighet.

Mer känslor mellan karaktärerna, lovar Rocksteady. Kommer Batman gråta?

Ett flyktigt möte med Gordon på taket till polishuset leder oss vidare på nya flygturer. När vi närmar oss delmålet – ett drama där en polis tvingas kämpa mot tjugo skurkar – saktar Batman in. Han placerar ett rep mellan två husväggar och landar tyst på det. Undertill utspelar sig den orättvisa kampen. Fast inte så länge till.

De patenterade popcornstriderna ser lika följsamma ut som alltid, men med ännu fler äss under läderkappan. Innan jag knappt uppfattat någonting skickar Batman ut tre bataranger som sänker lika många skurkar och parkerar slutligen sina fotsulor på en fjärde. Nu är dödsdansen igång. De anfaller från alla håll och Batman kontrar lekande lätt alla slagen. Han lyckas till och med klubba ner ett par med ett basebollträ (som han snällt fick "låna"), och skicka in en elaking i ett elskåp. Som det fräser.

Och då har ännu inte spelets andra huvudperson äntrat scenen. Men nu är tiden inne. Den är svart, cool, är inte ens en person och ger upphov till fantastiska nerdgasmer.