Trials Frontier

Det finns en särskild plats i helvetet vikt åt dem som plågar världen med free-to-play. Det är åtminstone vad jag föreställer mig när #Trials Frontier skaver som värst. När det uppmuntrar mig att köpa digital bensin för riktiga pengar. När det tvingar mig att betala för att snurra på ett lyckohjul (som bara gör mig olycklig). Och när det plågar med väntetider snarare än att fira mig med mellantider.

Nej, man säljer inte sin själ ostraffat. Inte ens om ”man” i det här fallet är #Redlynx och har fantastiska #Trials HD och ännu bättre #Trials: Evolution i cv:t. Men en sak måste vi ge Redlynx: De idkar inte pay to win-formulan. Nej, de gör något värre. Låt oss kalla det pay to play.

I morse satte jag mig på tåget och hade en halvtimmes resa framför mig samt en Ipad redo för racing. Trodde jag. Jag fick tio minuter med hojen bland klippi berg och berg och dal-banor av trä. Det är backar i nittio grader, trippla bakåtvolter och våghalsiga hopp över avgrunder. Det är tio ljuvliga minuter – sedan är bensinen slut.

Jag hade två val: betala eller vänta. Jag tryckte ilsket ner min Ipad i väskan och valde det senare alternativet. Resten av resan stirrade jag sorgset ut genom fönstret och drömde om hur det borde varit.

Själen är såld men en skärva finns kvar

Det hade varit enkelt att bestraffa Frontier med lägsta möjliga betyg och gå vidare med mitt liv. Men mitt förhållande till spelet är mer komplicerad än så. För de stunder jag får – ibland halvtimmeslånga om jag lyckas levla och få gratis bensinpåfyllning – är värda mycket. Genom grottor, över kullar och uppför backar utan slut tar jag mig mot en näpen vilda västern-stad. Där finns en saloon, ett garage, en kartritare som vill se hela världen, en pojke som belönar mig för konsterna jag gör med bågen och en flicka som är beroende av godis.

Berättelsen får inte himlen att trilla ner men den gör mig glad. Kontrollen med sitt evinnerliga petande är inte alls lika precis som de två spakarna, men den funkar. Och bandesignen tar kanske inte ut alla svängar jag hoppats på, men den får mig att vilja försöka igen och igen. För några tusendelar ytterligare kan jag kapa, eller hur? Och fler ritningar till nya motorcyklar bara måste jag hitta. Visst är det så.

Att bygga och levla sin hoj är roligt. Samt fyllt med uppmuntringar att betala.

Trots att det sålt sin själ finns en vacker skärva av den kvar. Den lyckas inte ens free-to-play med Satan som avsändare skjuta hål på. Men det finns alltid en oro när jag spelar, två rädda ögon som ser bensinmätaren ticka neråt mot noll och därigenom tvinga mig att vänta. Igen.

Men Redlynx, en sak ska ni veta: jag betalar inte. Jag säljer inte min själ till er. Må så vara att ni kommer tjäna hinkvis med guldmynt på de som äger de djupaste av plånböcker eller saknar minsta tålamod. Men mig får ni inte. Däremot spelar jag gärna ert spel när jag får. Jag önskar att jag hade fått det oftare.

Fotnot: Recensionen avser Ios-versionen. Det ska även släppas till Android.