Det finns en anledning till detta vansinne. Det är sannerligen ingen bra anledning, men det är en anledning:

Hela spelet har byggts med hjälp av spelmotorn från ett wrestlingspel. Karaktärerna vet inget annat. De har placerats här, i Palestina för 2000 år sedan, för att agera i en historia som är helig för hundratals miljoner människor – men mentalt är de kvar i wrestlingarenorna. De vet inget om Jesus, deras artificiella intelligens tillåter dem bara att göra en enda sak – att slåss. Eller de försöker ju. De försöker ju till exempel krama varandra (animationen ser dock misstänkt mycket ut som ett wrestlinggrepp) men hur de än gör leder det bara till fajt. Deras öde är otroligt.

Jesus kramar en liten grottman, som senare dödar mig.

Man kan förstås tro att hela spelet bara är ett skämt, men… det är inte riktigt intrycket man får av det. Det är förstås det sjukaste jag någonsin har spelat, men allt konstigt som händer är egentligen saker som bara är en olycklig konsekvens av beslutet att återskapa nya testamentet med en wrestlingspelsmotor. Själva innehållet ger istället intrycket av att uppriktigt vilja förmedla ett bibliskt budskap till spelaren.

Eller tja, något budskap vill det förmedla i alla fall.

Vem gör så här? Vem förvandlar hela Jesu liv till en enda lång wrestlingfajt?

En del av sakerna som Jesus lär en i spelet känns lite obekanta. Det låter lite nyandligt. Och ofta väldigt hinduistiskt. Det är tydligt att dialogförfattaren inte nöjer sig med att ofiltrerat förmedla Bibelns budskap, utan har blandat in rätt mycket av sina egna tankar också. Han talar alltså till oss, fast i Jesus skepnad, så att säga.

Och här är det väl ändå dags att slutligen säga: hur har han mage?

Vem gör så här? Vem förvandlar hela Jesu liv till enda en lång wrestlingfajt? Vad krävs det för ego för att inte bara låta Jesus predika om karma och chakra och om ”att öppna sitt tredje öga och se den riktiga världen” – utan dessutom låta honom ta egna ord i mun?

Jo, det ska jag berätta. Det krävs någon som Mat Dickie.

Rebellen

”Det finns en i varje bransch. En fritänkande rebell som omdefinierar det rådande regelverket. Han säger vad ingen annan säger, och gör vad ingen annan gör. Han drivs av ren, rå passion. Han griper tag om sin konstforms hals och släpar den mot nya platser. Hans fiender hatar honom, men resten älskar hans stil. Hans sätt både skrämmer och inspirerar, han krossar murarna som vissa människor känner sig trygga bakom – bara för att de på samma gång blockerar vägen för andra. Vi pratar om MDickie – spelindustrins första verkligt tredimensionella karaktär!

Ja, det är förstås Mat Dickie – eller MDickie som han kallar sig när han utvecklar spel – som har skrivit det där. Och om du nu tycker att det är lite konstigt att du aldrig har hört talas om honom, så kan det vara så att han kanske överdriver lite.

Mat Dickie har under tio år varit en av indiespelsvärldens mest enigmatiska figur. Han har hållit sig för sig själv, producerat wrestlingspel i ett rasande tempo och gett sig själv epitet ”En inspiration för den Interaktiva Generationen”.

Det här är Mat Dickie, men du känner honom nog bättre som MDickie.

Men ”efter att ha bemästrat alla aspekter inom spelutveckling (design, programmering, 2D- och 3D-grafik), och till och med musik” beslutade han sig för att dra sig tillbaka. Han skulle göra ett sista spel bara. Spelet som bara han hade kunnat göra.

"Du har läst boken, du har sett filmen och du har hört musiken. Nu är det dags att LEVA DET LIVET"

Han började jobba på The You Testament. Ett halvår senare publicerade han följande meddelande på sin hemsida:

”Med min spelutvecklarkarriärs sista andetag tänkte jag släppa lös min unika kreativitet på ett tema som ingen annan har försökt sig på. Det är en erfarenhet som miljoner människor har bett om att en dag få spela, men ingen har haft resurserna för att göra det. Det är ett territorium som många skulle vilja ge sig in, men som enbart navigeras av någon som har full frihet och saknar all fruktan. Du har läst boken, du har sett filmen och du har hört musiken. Nu är det dags att LEVA DET LIVET.”

The You Testament var klart. Och ni vet ju redan hur väl det lever upp till de där orden.

Att Mat Dickie hade mage att göra så här med Jesu liv känns, i den här kontexten, inte särskilt förvånande. Vad som däremot var lite förvånande var att han, fyra år senare, svarade på ett mail jag skickade honom.