Det är inte förrän jag kör mitt första race i Sedan-klassen som jag börjar ha riktigt kul. Min bil är uppenbart sämre än de andras på rakorna, de drar ifrån och jag hamnar en rejäl bit på efterkälken direkt efter start. Men jag ger mig inte, jag hänger på så gott jag kan och i de tightaste kurvorna lyckas jag stjäla till mig position efter position genom att bromsa sent och stjäla insidan från den närmaste ai-konkurrenten. När loppet är över slutar jag på fjärde plats, och jag har sällan varit så stolt över ett lopp jag inte ens vann.

Arvet från föregångarna och från #Codemasters tidigare halvarkad-/halvsimulatorspel lyser igenom direkt. Jag har inga problem att plocka upp spelet och direkt ta mig igenom ett lopp med hyfsat resultat – vilket är tur, eftersom det är så spelet börjar, fullt i enlighet med de senaste årens trend att kasta i spelaren i bassängens djupa ände redan från start. När jag klarat av det får jag ett antal olika säsonger att välja mellan och varje säsong innehåller en eller två olika variationer.

Vad vore ett racingspel utan motorhuvsporr?

Viktigast av allt är dock att välja rätt sponsor inför varje säsong. Det är riktiga företag, exempelvis Razer och Monster, som finansierar din körning i spelet och olika sponsorer har olika fördelar, till exempel större möjligheter att själv pilla med inställningarna på bilen. Inte för att det spelar jättestor roll, eftersom du i början inte kan påverka särskilt mycket och du får inte heller köra en enda bil, utan det varierar kraftigt mitt under pågående säsong. De känns lite trist att inte få någon riktig kontinuitet i körningen: nya bilar kastas ständigt ut på nya banor och precis när jag tror att jag lärt mig något, byts det till en annan bana i en annan världsdel med en radikalt annorlunda bil. Intrycket är minst sagt förvirrande.

Dokument inifrån?

Det är synd att man inte får mer känsla av "sin egen" bil och hemmabana. Grid: Autosport är nämligen ett spel som sätter körkänslan. Visst, det är långt ifrån en simulator, men när du tar en kurva lite för snabbtm eller råkar toucha ett staket och tappar fästet, känner du direkt vad som pågår. Olika bilar känns radikalt annorlunda att köra och nästan alla (utom de fåniga drifting-bilarna, men det är nog bara jag som inte gillar sådant) är förbannat kul på banan.

Innan ni nämner det i kommentarerna så vet jag redan att cockpitvyn är tillbaka. Den är suddig, mörk och skulle vara ett dåligt skämt om den inte var så sorglig. I gammal god TOCA-stil är det huvkameran som är bäst, med god fartkänsla och överblick. Och det behövs, för när du väl ger dig ut på banan är det inte lätt att vinna. Oavsett om du kämpar mot ledaren eller mot stackaren på 15:e plats, är det stenhård strid på kniven. Ai-förarna är aggressiva och kan sina racinglinjer, men om du lyckas ta dig innanför dem är de smarta nog att inte försöka mosa dig mot väggen. Om du inte gjort dem förbannade vill säga, då kan det hända att du får en kofångare i baken så att du spinner vilt ut i terrängen.

Vad spelar det för roll om gult är fult om det kör i 300 knyck?

Jag vet ärligt talat inte om motståndarna i Grid Autosports kan bli förbannad. Men det känns så. De olika förarna du möter agerar som riktiga motståndare, tränger dig, knuffas och släpper slutligen fram dig när det är uppenbart att du har en bättre position. De kör smart, klantar sig ibland och är i största allmänhet ett levande och personligt inslag på banan. Trots det är min enda riktigt allvarliga kritik mot spelet att det känns kallt och opersonligt. Visst, jag får köra mängder av olika bilar, på hur många banor som helst från hela världen, men det känns lite som om jag är ett slags racingens legosoldat – jag gör nedslag här och var för att köra ett par lopp, men känner mig aldrig riktigt hemma någonstans. Känslan av personlig investering uteblir, och det är förbannat trist i ett spel som är så välpolerat och så kul att köra.