"Hur hade du råd med den här?", frågar Joel sin dotter Sarah som köpt honom en klocka i födelsedagspresent.
"Knark", svarar hon. "Jag säljer hardcore-knark."
"Bra, då kan du hjälpa till att betala av på huslånet."
"You wish!"
När Joel och Sarah sitter i soffan och pratar känns det avslappnat och autentiskt på ett sätt som väldigt få spel lyckas med. Välskriven dialog, stadiga skådespelarinsatser och effektiv videoredigering gör att jag verkligen bryr mig om dem när det första infekterade offret dundrar in genom arbetsrummets glasdörr och vänder hela tillvaron upp och ner. Under den hisnande bilfärden bort från en värld som aldrig mer kommer att vara vill jag dem väl och hoppas att de ska klara sig.
Den värld som istället blev.
Just för att #Naughty Dog snabbt och skickligt lockar fram de känslorna hos mig blir inledningen till #The Last of Us en av de starkaste jag någonsin varit med om. Och den är ännu bättre andra gången jag upplever den.
Den definitiva apokalypsen
Förra året kunde vi uppleva en sällsynt grön tolkning av apokalypsen, som på otalet håll röstades fram som årets bästa spel. Joel och tonårstjejen Ellie, samt deras kamp om överlevnad bland dödliga sporer, elaka banditer och svampiga zombier tog sig raka vägen in i och infekterade spelarnas hjärtan. Nu är det dags att göra resan en gång till i Playstation 4-versionen som bjuder på upplösningen 1080p och bilduppdateringen 60fps, multiplayer-tillägg och den korta men underbara DLC-kampanjen #Left Behind.
För att göra en ordentlig jämförelse mellan de olika versionerna körde jag igång originalspelet på min Playstation 3 i sovrummet samtidigt som #The Last of Us Remastered snurrade i Playstation 4:an i vardagsrummet. Sedan sprang jag mellan rummen och spelade de inledande segmenten efter varandra. Resultatet? De grafiska skillnaderna är otroligt påtagliga, oavsett vad komprimerade Youtube-klipp hävdar.
De grafiska skillnaderna är mer dramatiska än du tror.
Remastered är snyggare på alla sätt och vis med sina tjusiga ljuseffekter och högupplösta texturer, men framför allt är det bilduppdateringen på 60 fps som är det verkliga lyftet. Det lena flyt som uppstår gör mig varm och glad i själen, och förutom i de värsta eldstriderna håller sig bilduppdateringen på stabila nivåer. Skillnaden i känsla mellan PS3 och PS4 är stor när jag springer i folkvimlet längs en brinnande gata, knuffar bort infekterade galningar och flyr explosionerna.
Här och nu vill jag därför slå ett slag för den högre bilduppdateringens existensberättigande: till skillnad mot vad många utvecklare vill få oss att tro är det inte enbart i snabba onlinespel som 60 fps är en bra idé – upplevelsen blir avsevärt mycket bättre även i långsammare äventyr för den ensamma spelaren. Beviset går faktiskt att skåda rakt av i Remastered, eftersom det av någon märklig anledning finns möjlighet att låsa spelet till 30 fps. Gör det, bevittna skillnaden och du kommer aldrig någonsin vilja återvända till den lägre bilduppdateringen igen.
