Egentligen borde inte kulturfenomenet Richard B. Riddick kräva någon närmare presentation. Med två filmer, en animerad miniserie och ett kritikerrosat spel på sitt samvete är bröderna Jim och Ken Wheats sociopatiske antihjälte i det närmaste en ikon för den långa rad trogna följeslagare som låtit sig charmas av den fåordige legosoldaten. Beskedet om att Uppsala-baserade #Starbreeze för snart [n=19623 två år sedan] påbörjat arbetet med en uppföljare till 2004 års actionkaramell #The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay var därmed ett välkommet besked för många.

Nye kungen av smyg

- Mörkret din vän i en lång rad närstrider

#The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena, som Riddicks nya äventyr något missvisande heter, tar vid strax efter händelserna i Butcher Bay. Riddick har flytt från den hårdföra kriminalvårdsanstalten Butcher Bay endast för att se rymdskeppet han färdas i fångas in av slavskeppet Dark Athena (givetvis till förtret för de hundratals besättningsmän som sedemera korsar Riddicks väg). Den enda vägen från skeppet visar sig gå genom en brokig skara människor som hålls fängslade i Athenas skeppsarrest. Med en halv armé fjärrstyrda drönarsoldater i följe tvingas Riddick på nytt till flykt genom dunkla, trånga korridorer.

Bekant? Ja, och inte utan anledning. Likheterna mellan Butcher Bay och Dark Athena är, på gott och ont, större än skillnaderna. Dark Athena berättas uteslutande ur ett förstapersonsperspektiv med Riddicks knutna nävar i blickfånget. Även om Starbreeze introducerar en rad handeldvapen i takt med att handlingen fortgår ligger fokus fortfarande på ett smygande som lånat sina särdrag från titlarna i #Thief-serien. Sin dörrvaktsanatomi till trots är Riddick nämligen relativt skör. Ett par hagelsvärmar räcker som regel för tidig pensionering, varför spelet i likhet med sin föregångare belönar kringtassande i skuggor och bestraffar allt som ens påminner om höftskjutning.

(ovan från vänster) - Tajt närstrid, fläskiga puffror och klassisk förstapersonsvy
(nedan) - Riddick i färd att ge anonym meningsmotståndare rysk knognävsmassage

Du som kan din Riddick vet givetvis att den gode yrkessoldatens bäste vän är mörker. Starbreeze har lyckats återspegla tanken väl genom ett ovanligt sinnrikt ljussystem. I grund och botten kan dina antagonister nämligen inte se i mörker - till förmodad glädje för den annars känslomässigt återhållsamme huvudpersonen, som har begåvats med extremt ljuskänsliga näthinnor. Med ett tryck på handkontrollens styrkors blir kolsvarta utrymmen fullt synbara, om än till priset av att eventuella taklampor och bildskärmar bländar som halogenstrålkastare i beckmörker. Mörkersynens taktiska fördel i strider är uppenbar. Att med ett skarpslipat tillhygge i händerna gömma sig i en skarpt avgränsad skugga och både se och höra en ovetande skeppsvakt gå förbi är pulshöjande på ett sätt som de förhållandevis bleka eldstriderna i Dark Athenas senare delar inte på långa vägar kommer i närheten av.

Stämningsgivande röster

- Håller genomgående hög kvalité

Föga förvånande överskuggar stridsmomenten Dark Athenas övriga innehåll, som i princip begränsar sig till något enstaka samtal samt några tillfällen med problemlösning. När det väl sägs något är det i regel Riddick själv som i monologform yttrar några krystade visdomsord som närmast för mina tankar till den dramaturgi Steven Seagal gjort sig känd för - den som ligger i gränslandet mellan det geniala och det genomlöjliga. Röstskådespelarinsatserna håller annars en genomgående hög kvalité - något som knappast varit möjligt om branschorganisationerna inte försett Dark Athena med en 16-årsgräns. Att Starbreeze kunnat ta svängarna fullt ut bidrar inte bara till att Riddicks mer pratglada omgivning svär som polska sjömän, utan att de också ger uttryck för en sinnesstämning helt i paritet med filmerna. Det är dystert, hopplöst och extremt cyniskt.