Mitt på den vidsträckta sandstranden står jag, bland sköldpaddor, gigantiska krabbor och magiska sjövarelser som är prydligt uppradade och tigger om stryk. Jag behöver samla skal, klor och förstöra ägg, och när jag gör det står jag raklång och tittar på den mätare som berättar exakt hur lång tid det tar för min eldboll att lämna fingerspetsarna.
Nej, det är inte en tillbakablick till mitten av 00-talet, då spel som #World of Warcraft, #Warhammer Online och #Lord of the Rings Online satte mmo-genren på kartan. Stranden befinner sig i #Archeage, det koreanska spelet som slår upp portarna mot västerlandet här och nu. Men trots den färska lanseringen känns spelet alltså gammalt. Till och med mediokert.
En brittisk skogshuggarsång sätter sig plötsligt på hjärnan.
En monoton tristess maler i huvudet när jag slaktar fiender med styltig kontroll och oinspirerade förmågor. Intrigen som driver mig genom världen är lika uppiggande som ett sömnpiller och förutom det riktigt tjusiga vattnet är miljöerna slätstrukna och detaljfattiga. Men mitt i all misär hittar jag hopp – i ett grönsaksland.
För om vi sopar sömnig stridsmekanik och andra negativa snedsteg åt sidan så kan vi skåda själva kärnan i Archeage: en öppen värld där spelarna själva avgör sitt öde. I mitt fall innebär det den lilla kolonilott jag blivit tilldelad efter nybörjaruppdragen, som jag kan placera ut i särskilda områden i världen.
Nyckelordet här är världen – det handlar inte om en plats som är lösryckt från resten av upplevelsen (som till exempel husen i #Wildstar), utan ett ställe där vem som helst kan klampa in. Jag placerar mitt grönsaksland i djungeln utanför staden City of Towers, sår frön och vattnar plantorna som jag sedan kan använda i väldigt många olika crafting-inriktningar. Samtidigt gör mina grannar samma sak, ränner fram och tillbaka till brunnen och köper varor hos försäljarna, och Archeage känns onekligen som en väldigt levande plats. Det finns många mekanismer som bidrar till den känslan.
Du är lagen
Ett av de mest unika greppen är systemet för lag och ordning, där spelarna själva skipar rättvisa. Ljusskygga figurer, troll och gamla hederliga skitstövlar kan under vissa förutsättningar roa sig med att slå ihjäl andra spelare och förstöra deras egendom. Detta beteende kan ögonvittnen och brottsoffer rapportera för att ställa den kriminella inför domstol som arbetar i officiella chattkanaler som alla kan beskåda. Och ibland är det riktigt kul att se hur rättvisans hjul snurrar.
När jag tog mig igenom nybörjarområdena kunde jag bevittna hur den åtalade spelaren Kappa försvarade sig med solida argument som “jag råkade döda honom” och “min hund åt upp dina bananträd”, varpå en enad jury skickade honom i fängelse, gång på gång. Men dagen efter var det självaste Kappa som satt i juryn och mödosamt begrundade ett fall om stulna potatisar. Som upplagt för korruption – och bubblande skrattsalvor.
Allmänhetens dom kan bli hård för den som sabbar andras odlingar.
Just känslan av liv, rörelse och att spelarna konstant interagerar med varandra upplever jag som en av Archeages stora styrkor. I många mmo-spel är det praxis att stå ensam och hänga i huvudstaden i väntan på nästa pvp-match eller grottäventyr istället för att ge sig ut i den vida världen och se vad den har att erbjuda. Archeage tar tillvara genrens största resurs – spelarna.
Problemet är att jag under de första dagarna bara får ett litet smakprov av den öppna världen via chattkanaler och introduktionen för crafting. De storslagna pvp-striderna där guilder kämpar om territorium ligger långt bort vid horisonten, vid högre level. Riskfylld handel över de farliga haven, och krigshärjade områden där man behöver anlita livvakter för att fullfölja uppgiften, likaså.
Bortom medeltida spelmekanik väntar en värld att segla ut och upptäcka. Vi längtar dit.
Det är sådana svindlande möjligheter jag står och drömmer om på sandstranden där jag dödar krabbor med mina långsamma eldbollar. Jag hoppas att end game-aktiviteterna blir så roliga som de låter, för gudarna ska veta att jag inte har särskilt kul nu när jag levlar. Den beprövade mmo-designen med slentrianmässiga uppdrag som går ut på att döda massor av fiender börjar bli riktigt gammal. Tillsammans med ett medelmåttigt stridssystem blir det nästan olidligt.
Men drömmen om den öppna världen, fylld med faror och möjligheter, lever vidare. Och efter mer tid med Archeage kommer jag tillbaka med ett slutgiltigt omdöme och betyg.
