Vi navigerade vårt ståtliga skepp förbi havets elaka vatteninsekter och eldsprutande maneter för att ta oss till motståndarfraktionens kontinent och sälja våra varor. Mitt bland alla faror hittade vi en stackare som plaskade runt i sin lilla roddbåt. När vi erbjöd honom skjuts blev han så tacksam att han svarade i caps lock. Han hann knappt kliva upp på fartyget innan vi såg skeppet i ögonvrån. Så fort jag skådade det spelarskapade seglet – en pirattjej endast iförd stringtrosor – visste jag att det var ett skepp lastat med trubbel.

Vi hann hela vägen in till hamnen innan attacken kom, och vi kastade oss i vattnet i panik. “Nu dör jag”, suckade min fru uppgivet när killen som var 20 levels över oss slog ihjäl både henne och grabben med roddbåten utan att anstränga sig. Mirakulöst nog överlevde jag och kunde slutföra uppdraget innan jag snabbt teleporterade tillbaka till säkerhet.

Att inte hälsa korrekt den 19 september straffar sig.

Så slutar berättelsen om mitt första stora äventyr på #Archeages böljande hav, och ur den kan vi dra ett par lärdomar. Som att möten med andra människor alltid blir väldigt intressant i en öppen sandlåda. Killen som vi drog upp ur roddbåten lockade fram känslor av sympati och vänskap, svinet som anföll gjorde oss rädda och förbannade. När jag vid ett tidigare tillfälle testade livet som kriminell och stal andra spelares planterade grödor kände jag en förbjuden sorts förtjusning, när jag senare stod i rättsalen och blev dömt till fängelse kände jag skam. Ett helt vanligt spelpass i Archeage tar mig på resor genom hela känslospektrumet – och jag älskar det. Men inte villkorslöst.

För sen var det ju det här med hur vi dog där i hamnen. En level 50 mot tre level 30 är knappast en jämn match, men det är dessvärre så det brukar se ut i pvp-zoner med fria strider. Tillhör man inte någon stor guild som alltid spelar ihop så blir man i princip bara attackerad när man inte har någon möjlighet att försvara sig.

Hantverkar-mmo

I kombination med ett gammaldags, styltigt och segt stridssystem blir det ofta en ganska tråkig upplevelse att bråka med meningsmotståndare. Att bygga en egen klass med väldigt många olika alternativ och kombinationer (120 stycken för att vara exakt) livar upp stämningen något, men förändrar ändå inte förutsättningar på slagfältet nämnvärt. Riktar vi svärdet bort från andra spelare och sätter det i artificiell intelligens blir det ännu värre, med ett oändligt pärlband av “döda tio demoner”-uppdrag.

Roligast är det när jag hölstrar vapnen och ägnar mig åt någon av spelets många crafting-aktiviteter. För att bli en mästerfiskare, erkänd alkemist eller duktig smed krävs enormt engagemang och slit, och den som vill kan nästan uteslutande ägna sig åt detta istället för att slåss. Många av de bästa prylarna skapas av spelarna själva och det finns alltid en efterfrågan på duktiga hantverkare. Men att komma in i systemet är inte någon picknick.

Vi hade önskat smidigare valuta- och stridssystem.

Faktum är att få spel är så opedagogiska som Archeage, där mycket information om de komplicerade systemen saknas. Det blir otroligt utmattande att behöva ge sig ut i valfri sökmotor så fort man undrar över minsta lilla grej, och triumfen över att lyckas överskuggas ofta av att jag behöver göra gedigen research inför varje steg på vägen till crafting-framgång.

Free-to-play-modellen är dessutom lite för vänlig mot de som väljer att spendera riktiga pengar. Som exempel kan vi ta labor points – en valuta som förbrukas av i princip allting man gör i spelet, och som genereras snabbare för de som har betalat för ett patron-konto. Det finns också potions som återställer labor, och dessa köper man för credits, som man köper för apex, som man köper för riktiga pengar (nämnde jag att Archeage är opedagogiskt?). Jag brukar dra gränsen vid kosmetiska föremål, att det är helt okej att betala extra för sådant, men i Archeage är butiken alltså även fylld med sådant som blir mer eller mindre nödvändigt för hängivna spelare. Gratisspelarna kan till exempel inte placera ett eget hus ute i världen – vilket är en central del av upplevelsen.

Möt Jabba the Hong-man Choi.

Man kan beskriva Archeage som otroligt hardcore, för att använda ett gammalt gamer-begrepp. Det är inte spelet du hoppar in och lirar någon gång ibland för att koppla av efter en dag på jobbet – det är världen där det riktiga jobbet börjar, med slit som belönar de engagerade rikligt. Det är också ett gruppspel för stora guilder, där det känns väldigt tungt att få något vettigt gjort som ensam spelare.

Vilket förstås inte behöver vara en nackdel. Men det är inte heller för alla. Själv hamnar jag någonstans mittemellan, där jag verkligen kan uppskatta att helt uppslukas av den fria världen och alla dess aktiviteter, samtidigt som minuskontot fylls på med förlegad stridsmekanik, dålig information och en free-to-play-modell som ger väl stora fördelar till de som öppnar plånboken.

Men hur frustrerande och tråkigt det än kan vara ibland så längtar jag alltid tillbaka. Till min lilla bondgård där morötterna väntar på att skördas, till skattjakt bland tropiska paradisöar och till världen där jag själv avgör mitt eget öde.