Mellan Bilbos äventyr och Frodos uppoffrande resa med ringen, beslutade de ledande människorna från Gondor att det inte behövdes någon fullskalig vaktstyrka vid den svarta porten som står emellan Mordor och resten av Midgård. Det hade ju varit så lugnt, så länge. Men snart skulle de komma att ångra sitt beslut.
Tre av Saurons svarta kaptener anföll med sina arméer. En av de sista väktarna var Talion, som var kvar på plats med sin familj. Och de hade aldrig någon chans. Attacken slutade med en triumf för den mörka fursten, som tog sig in i det numera vildvuxna Mordor, och bland livsfarliga djur och ghouls började han bygga en armé för att erövra hela Midgård. De svarta kaptenerna utförde en mörk ritual och skar halsen av inte bara Talion, utan också hans fru och son.
Solen lyser med sin frånvaro i Mordor.
Men istället för att finna frid i livet efter detta vaknade Talion igen. En alv-vålnad med ett dolt förflutet befann sig inom honom, och just därför kunde han än en gång vandra på jorden. De båda begav sig in i Mordor för att söka svar. Och hämnd.
Det är inte någon solskenshistoria som #Monolith berättar om Tolkiens universum. Mordor är ett land där oskyldiga avrättas, slaveriet är utbrett och våldet konstant. Några upplyftande ljusglimtar finns i form av en revanschsugen dvärg och en viss förvriden figur som är besatt av “sin älskade”, men överlag är det mest jämmer och elände.
Innovativt krig
På ett sätt kan jag sakna fler nyanser i berättelsen, för att sätta våldet i ett perspektiv. Till exempel får jag en enda stillsam scen för att lära känna Talions familj. Samtidigt är våldet och tragedin väldigt passande för spelet övergripande tema. #Middle-Earth: Shadow of Mordor är nämligen en djupdykning rakt ner i orcerna och urukernas förvridna samhälle, och vi får verkligen krypa under skinnet och lära oss mer om dess hiskeliga natur. Detta manifesterar sig i spelets två största innovationer: nemesis-systemet och arméer.
Utöver traditionella uppdrag behöver vi också ta itu med Saurons armé, där det pågår en ständig maktkamp mellan krigarna som utmanar varandra för att klättra på karriärsstegen. Det är något vi kan dra nytta av.
Ett legitimt skäl för sjukskrivning.
På världskartan dyker det kontinuerligt upp händelser som dueller, avrättningar och rekryteringskampanjer. Lämnar vi dessa åt sitt öde fortlöper de automatiskt, och krigsherrar dör, klättrar i rank och spöar motståndare på egen hand. Men vi kan också ingripa för att se till att utgången passar våra behov. I början av äventyret innebär det i princip bara att mörda motståndare för att tunna ut leden (och ta sig vidare i huvudkampanjen), men längre fram behöver Talion bygga upp en alldeles egen orc-armé för att ge ondskans krafter däng, och då kan vi nyttja dessa tillfällen för att ge våra hjärntvättade soldater ett orättvist övertag.
