Ge folket en sandlåda och våldet är ett faktum. Frihet utan ansvar lockar fram det brutala i oss, lusten att testa sånt som i verkliga livet skulle innebära fängelse eller ond bråd död. I det verkliga livet följs handling av konsekvens, varför basejumpande rakt ut i okänd djungel eller att attackera en bil i full fart stående på dess huv känns ganska ovärt. Där fyller spel, inte minst i sandlådegenren, en funktion, vi får leka av oss, leva ut våra galna drömmar och vara precis så våldsamma vi vill.

Det är främst GTA-serien som inympat sandlådegenren i var gamers medvetande. Du får en spelplan, ett gäng fortskaffningsmedel, massor av vapen och en story som du kan förhålla dig relativt fritt till. Följ den om du vill, annars utforskar och söndrar du på egen hand, utan stela regler som styr upplevelsen. Ett genialt koncept som dessvärre har visat sig vara ganska svårt att fylla med vettigt innehåll.

Extra allt

- En lavin med nytt att göra

När #Avalanche debuterade med #Just Cause för knappt tre år sedan möttes spelet av både vin och vatten. Spelmotorn och den gigantiska världen prisades men det kritiserades för brist på innehåll; spelvärlden var så stor att det blev luckor mellan (de visserligen många) actionsekvenserna.

I Just Cause 2 ska innehållsbristen vara ett minne blott. Det försäkrar Christofer Sundberg, grundare och creative director för Avalanche, när jag besöker kontoret på Söder i Stockholm. Tillsammans med Peter Johansson (lead game designer) och Leif Westerholm (senior game designer) ger han mig en timslång presentation av ett spel som skiter fullständigt i det här med realism. Adrenalindopad action är vad som bjuds och det verkar som att de har lärt sig från den kritik som sköljde över föregångaren. Samtidigt har de lagt till mer av allt.

Spelvärlden är lika gigantisk som förra gången. Den har alltså inte utökats, du får nöja dig med en yta på blott 250 000 fotbollsplaner. Men fotbollsplanerna är nya; handlingen äger rum i det asiatiska öriket Panau där hjälten Rico Rodriguez ställs mot en korrupt diktator och hans skjutglada underhuggare. Du tar dig runt i världen med hjälp av omkring etthundra fortskaffningsmedel som denna gång begåvats med större inbördes variation. Nytt är också att markfordonen påverkas av vilket underlag de färdas på.

Sisådär sextio uppdrag står till buds och huvudstoryn handlar som sagt om att få öns diktator att tänka över sina illgärningar. Men eftersom det är ett sandlådespel finns tonvis med annat att ägna sig åt. Oavsett om du väljer att upptäcka på egen hand eller att köra huvudstoryn kommer nya prylar och områden låsas upp; du är alltså inte bunden att göra saker i en viss ordning för att komma framåt.

Fallskärmen från ettan återkommer, fast i omgjord tappning med förbättrad fysik. Följden är bättre styrning, vilket i sin tur borgar för att du kommer kunna göra fler stunttrick. I kombination med änterhaken kan du surfa bakom fordon, greppa saker, slå ut fiender och ta dig runt i hög fart. Änterhaken för tankarna till Spider-Man-spel och det är inte utan att man anar konturerna av Manhattans skyskrapor bakom trädkronorna.

Miljöombyte

- Dynamiska landskapsväxlingar

Den nya konsolgenerationen betyder att mer godsaker kan lassas in än i föregångaren. Bland annat väntar såväl flertalet klimatzoner som dag- och nattcykel och det växlas dynamiskt mellan båda. Just dygnsvariationen fyller en funktion: nattetid är befolkade områden upplysta och de fungerar därmed som vägvisare till var det vankas action. Utseendet på avstånd imponerar stort, med en draw distance modell brutal. På nära håll får du givetvis ingen #Crysis-grafik men överlag ser saker imponerande ut.

Avalanche ser ut att ha tagit åt sig av den kritik som ettan fick utstå. De har ökat antalet saker du kan göra och spritt dem över spelvärlden. Dessutom lovar de ack så nödvändiga förbättringar av fordonsfysiken och den artificiella intelligensen. Ödmjukheten - att lyssna på sina kritiker - lovar gott och om de spelar sina kort rätt kan Just Cause 2 bli just det som många hoppades att ettan skulle bli - en orgie i valfrihet, tokaction och spekakulära stunts. Precis vad sandlådefolket vill ha.