En serie brutala offroad-racers på PS3:an gav #Evolution Studios mandat att göra det första stora, exklusiva racingspelet till PS4. Inte nog med det – #Driveclub skulle vara ett av dragplåstren när #Sony släppte sin konsol i november förra året. Vi vet alla hur det gick: spelet missade PS4-premären med nästan ett år. Men när det nu äntligen släpps är konkurrensen fortfarande vek, så många svältfödda PS4-racers lär köpa det utan att provköra.

Vad vi får är en vältrimmad och körmässigt ganska traditionell arkadracer, som hårdgasar mot framtiden samtidigt som ena ögat sitter naglat i backspegeln. Det lämnar Motorstorms skumpiga landskap, styr upp på fiktiva vägar och håller sig kvar där. Bilparken ligger i fas med asfaltsinriktningen: från VW Beetle via BMW M5:or och "billiga" RUF:ar (men inga Porschar) till mångmiljonåk som Koenigsegg och McLaren P1. Men 50 kärror känns aningen snålt; både #Forza och #Gran Turismo har haft många gånger fler.

Vackert.

De första intrycken bakom ratten imponerar stort. I mina tidiga race har jag svårt att slita ögonen från de vackra landskapen som målas upp med imponerande draw distance. Tekniskt gör Driveclub ett gediget jobb, med rapp respons och ett flyt så stabilt att jag inte tänker klaga på att det är låst till 30 bilder per sekund. Detaljgranskar man utseendet finns brister som kantighet på sina håll, men bakom ratten spelar sånt mindre roll. Men, varför är spelet så mörkt?

De mer åtråvärda bilarna ligger låsta bakom poängkrav och levelsystem, men om du har körkort för arkadbilspel tar du dig utan mer ansträngning än lite körtid snabbt vidare. Väljer du solokarriären funkar saker som förväntat: kör snabbt och fixa delmål som varvtid för att låsa upp fler bilar och lopp. Men för att få tillgång till allt måste du starta eller gå med i en klubb. Solo- och klubbkörning har separata poängsystem, och medlemmarnas samlade prestationer levlar klubben, vilket är nyckeln till delar av Driveclubs innehåll. Framtid med ögat i backspegeln, som sagt.

Lavettklubben

Klubbarnas viktigaste funktion kommer vara som socialt klister. Storheten ligger i att utan större bekymmer kunna utmana de andra medlemmarna på race du lyckas bra i, och naturligtvis att försöka slå kompisarnas tider. Ett par snabba knapptryck – mer behövs inte för att förvandla en bra tid till en fet lavett på de andras kinder. Bor minsta tävlingsinstinkt i gruppen gör ni snart allt för att slå den spökbil som representerar den snabbaste körningen.

Vanlig multiplayer, där flera kör live med eller mot varandra, sköts utanför klubbmenyn och är aningen pilligare. En multiplayermeny låter dig bjuda in folk att delta, men innan någon antar inbjudan finns ingen möjlighet att ställa in förutsättningarna (racetyp, bana, deltagare osv.). En annan meny innehåller ett dussin förinställda race som byts mot nya löpande. Loppen körs antingen alla mot alla eller lag mot lag, och från en undermeny kan du bjuda in vännerna. En inte alldeles glasklar struktur, och förvånande med tanke på att menystrukturen var det största skälet till Driveclubs försening. En helt vanlig serverlista eller någon form av matchmaking hade smakat fint som komplement.

Var inte rädd att krocka – det värsta straffet är skadad självkänsla.

Men för körkänslan ska utvecklarna ha beröm. Tillgänglig och förlåtande; du kan ofta hindra bilarnas bakändar från att köra om dig, men gasen i botten konstant är inget alternativ. Särskilt inte en bit in i karriären, där kombinationen svinhög fart och tajta vägar sätter reaktionerna på svåra prov, och framåt de senare delarna blir det riktigt hårigt att nå målen utan att låsa upp klassens allra bästa bilar. Och det kräver sin träning att pricka en omärkt bromspunkt i 270 km/h, med omkörningssugna motståndare i bakluckan. Precis som det ska vara. Ban- och sträckkörning är båda överlag riktigt bra, med ett par klavertramp som svinsnabba bilar på små, trånga banor nattetid. Och bedömningssporten drift, som jag har svårt för överlag, gör Driveclub föga förbättringar med.

Att krascha och starta om blir snabbt vardag, och eftersom skadefysiken blott är kosmetisk finns få skäl att visa hänsyn. Online blir det #Flatout-brutalt i de första kurvorna, och jag tackar nästan för att jag aldrig mött fler än fem mänskliga motståndare. Straffet blir aldrig hårdare än ett par sekunders strypt gas om du tar en kurva för tajt eller krockar hårt med fronten först (men inte sidan, vilket bjuder in till fula insidesomkörningar). Jag saknar någon form av vettiga straff, t.ex. fysiska skador och sämre prestanda, varningar eller poängavdrag, även om tanken kan vara att hålla körningen rapp och loppen spännande hela vägen.

Nattkörning är ett alternativ till körning på... ja, på dagen. Nederbörd saknas däremot, det kommer i en patch längre fram.

Tanken med den primitiva billackeringen är mer oklar. Startar du en klubb kan du fixa lite med emblem och klubblack som medlemmarna får använda, men i övrigt får man inte lacka själv. Färdiga lackeringar vinns vid levling, men utbudet är minst sagt småskaligt: du får välja mellan originallacken och fyra vunna färgsättningar per lopp. Trimningsalternativen – som är obefintliga, du kör med bilarna som de är – hade varit ett bättre designval.

Bakom den finpolerade ytan väntar många timmars racing med ett svettigt leende i mungipan, framförallt om du får med dig några vänner på resan. Det är påkostat och genomarbetat på flera viktiga viktiga områden, och definitivt ett spel att ha i samlingen för racingsugna PS4-ägare. Men det känns också ogenomtänkt, och stundtals sargat av gammal design. Kanske hade ytterligare utvecklingstid fått Driveclub att blomma ut i sin fulla prakt, men förmodligen får vi förlita oss på att det säljer nog för att säkra en bättre uppföljare.