För ovanlighetens skull får vi se en annorlunda värld som inte liknar något annat. Samtidigt har utvecklarna fyllt den med någon form av substans. Spelets styrka ligger inte i någon grafikorgie; på ett tekniskt plan ser ut som en ful släkting till #Oblivion. Det är på det estetiska planet som spelet vinner sina kudos. Figurer och miljöer är så bisarra att jag ofrivilligt drar paralleller till #Black Isles mästerverk #Planescape: Torment.
När design möter story
Och det tycks fungera
Du iträder rollen som Ghat, en rävskabbsinfekterad Christian Bale-look-alike med moppemustach. Som son till den övermäktiga varelsen och hermafroditen Father-Mother är Ghat medlem i den mäktigaste klanen i staden Halstedom. Något som snart visar sig vara lika mycket nackdel som fördel, då Ghat snart blir förvisad av Father-Mother och dennas undersåtar som snart jagar dig till världens ände. Du kommer dock inte fly på egen hand; redan tidigt i handlingen slår du följe med den lågmälda kvinnan Deadra. Mer än så kan jag inte säga utan att spoilermarkera resterande text. Att storyn och dess förvridna karaktärer är spelets absoluta styrka råder det inget tvivel om.
När röstskådespeleri möter kontroll
Och inget tycks fungera
Spelets starka karaktärer till trots har man lyckats casta en del röstskådespelare som inte ens hade platsat i SVT:s "Andra avenyn" och det förstör förstås dynamiken något. Inte heller spelmekaniken håller samma klass som story och design. Spelet som kan beskrivas som en hybrid mellan beat 'em up och förstapersonsaction och det känns stundtals som ett enda långt irriterande led tills dess att man återigen får ta del av storyn.
När du är på upptäcktsfärd och stöter på en fiende pausas spelet och din motståndare presenteras på bästa Street Fighter-manér. En hälsomätare för motståndaren dyker upp i skärmens högra hörn och ett kaosartat slagsmål utbryter. En stor del av striderna utspelas när du är obeväpnad, fast med enstaka tillhyggen och skjutvapen att tillgå. Dessa kommer du dock inte kunna hålla fast vid då de flyger ur dina händer så fort en fiende får in en hård träff. Visst, den våldsorgie som Zeno Clash bjuder på hade kunnat fungera, om det inte vore för den fruktansvärt oprecisa kontrollen.
Zeno Clash ger ett kluvet intryck. Å ena sidan är det helt bedårande, å andra sidan känns det som ett hafsigt dussinspel. Du kommer att älska det. Och samtidigt hata det.
» Film från Zeno Clash
