#Lords of the Fallen har en på pappret spännande premiss. Brottslingen Harkyn får sina synder tatuerade i ansiktet. Han är bortom förlåtelse, men kan ändå finna någon form av personlig botgöring när monster från en annan dimension hotar att förstöra världen.

Okej, delen med tauteringarna är en snygg detalj i alla fall. I övrigt är Harkyn mest en blek variant av Marcus Phoenix från #Gears of War. Båda släpps ut ur fängelset för att rädda världen med sin raspiga manlighet och fallenhet för stora vapen. Harkyn har dock inga automatvapen att tillgå utan förlita sig på en typisk actionrollspelsuppsättning av yxor, svärd, spjut och dolkar.

Efter en flådig introsekvens, som lånar mycket från #Blizzards pompösa stil, kastar spelet dig rakt in i händelsernas centrum. Storyn är extremt vag, och består mest av att en skäggig gubbtjuv tjatar på dig att du måste gå än hit och än dit och döda alla monster innan jorden går under. Vid ett tillfälle är uppdraget att kämpa dig upp till toppen på en byggnad, men väl där uppe säger skägget åt dig att knalla ner igen och döda ännu fler likadana monster i ett annat rum. Allting dessutom illa skrivet (med ett och annat stavfel) och skådespelat av människor som tycks balansera på gränsen till koma.

"Fort, kom och titta! Jag har hittat en... en... det är en..." *glufs*

Redan på den andra bossen börjar jag tröttna. Ännu en oinspiretat designad gubbe med ett stort vapen och ett lika förutsägbart som repetitivt rörelsemönster. Först cirkulerar jag runt bossen på behörigt avstånd medan han betar av sina attacker i förväntad ordning. Då och då hinner jag slå honom i ryggen några gånger men livsmätaren kryper plågsamt långsamt neråt. Efter ett tag börjar även bossen tröttna och börjar ta till fullknep av olika slag, som att kalla in förstärkning, vilket bara gör striden rörig och orättvis eftersom stridssystemet verkligen inte är optimerat för att möta flera motståndare samtidigt. Magier hjälper till, men även med dem blir kampen mer ett uthållighetstest än en spännande duell på liv och död. Och så där håller det på i strid efter strid.

#CI Games vill så mycket med Lords of the Fallen. Framför allt vill de göra ett lika råbarkat, mörkt och utmanande spel som Dark Souls. Stridssystemet är närmast identiskt med Souls-spelen, och även nivåssystem, erfarenhetspoängen (du kan förlora dem om du dör) och vapnen fungerar väldigt likartat. Men utan samma finess.

Tekniskt kompetent

Tekniskt sett är Lords of the Fallen kompetent, för det allra mesta. Grafiken är tjusig, men ibland lite för överlastad. Ljus- och partikeleffekter som till en början är rätt trevliga skymmer ibland sikten. Det är svårt nog som det är att överleva även när ljuskällor och effekter inte bländar. Även kameran är lite bångstyrig och fastnar ibland på mindre revelanta vyer som väggar, pelare och ett och annat monsterskrev. Inte minst i de många trånga utrymmena du tvingas in i. Bilduppdateringen kan dippa periodvis, vilket är oerhört frustrerande i ett spel där minsta misstag kan leda till döden.

Vackert som en vårdag.

Spelet vilar på en stabil och gedigen grund, men lyckas inte riktigt i detaljarbete och design. Det är dock välgjort och snyggt, med hyfsad variation på vapnen. Du kan kombinera tre klasser med tre magiskolor i ett system som är enkelt men funktionellt – allt beroende på om du vill satsa på snabbhet eller försvar, styrka eller magi. Striderna har sin charm, och att prova olika vapen och olika klasser är rätt kul en stund.

Oavsett vilken klass du väljer så är magierna som sagt livsviktiga. Men de sätter också fingret på problemet med striderna. Alla magiskolorna har en trollformel gemensam, där du sätter ut en spegelbild av dig själv som fienderna ställer sig och bankar på så att du kan slå dem i ryggen. Den är väldigt användbar, av den enkla anledningen att det ibland nästan är enda sättet att komma åt att slå på fienden utan att själv ta skada. Men det är inte ett särskilt tillfredsställande sätt att vinna en strid på.

Ojämna strider

Striderna är gedigna men repetitiva. Den där dynamiken och intensiteten som finns i Dark Souls-spelens rappa dueller saknas. Striderna mot de vanliga fienderna är det som fungerar bäst. De är ofta lagom utmanande och kommer i många olika former och storlekar. Några är snabba, några är långsamma, och någon enstaka skjuter.

En liter bensin i arsenalen och den här striden vore avgjord på nolltid.

Bossarna är som sagt den större besvikelsen. Begränsade och förutsägbara rörelsemönster gör dem varken kul att titta på eller strida mot. Och de allra flesta besegras på i princip samma vis – med enorma mängder tålamod. Magierna är livsviktiga, men även med dem tenderar striderna att bli utdragna och tjatiga affärer. Det svåraste är inte att komma på bra taktiker mot fienden, utan att hålla koncentrationen uppe länge nog så att de dör innan du gör ett misstag.

Efter ett antal timmar inser jag att jag inte ens blir arg när jag än en gång dör på en boss efter femton minuters harvande. Jag har nämligen slutat bry mig. Till syvende och sist är Harkyn en ointressant karaktär i en ointressant värld som slåss mot ointressanta fiender. Då spelar det mindre roll att grafiken är rätt fin.

Fotnot: Vi recenserar Xbox One-versionen av Lords of the Fallen.