Flygsimulatorn är på utdöende i väst. #Microsoft har sedan länge lagt ner Flight Simulator, deras ambitiösa free-to-play-projekt #Flight föll inte väl ut och det var väldigt länge sedan vi såg en kompetent och seriös flygstridssimulator. I det forna Sovjetunionen lever och frodas dock genren som aldrig förr, och nu släpper #1C till och med en ny version av klassikern #IL-2 Sturmovik, spelet som fick många att få upp ögonen för flygandets fröjder.
Ska det här sluta väl behöver du en joystick.
Det tar inte lång tid innan jag inser att utvecklarna #777 (som gjorde det superba #Rise of Flight) har gjort det igen: Det här är inte fiaskot #Cliffs of Dover, det här är svett, blod och tårar över den ryska tajgans snövita vidder. Jag försöker inledningsvis flyga med en handkontroll, dels för att jag har en sådan inpluggad, men också för att se om det funkar. Det gick ju i #Elite: Dangerous.
Jag borde ha förstått vad som skulle hända. Min Bf-109F skakar och rister varje gång jag gör ett för stort roderutslag, mina skott träffar knappt marken och jag kan inte se mig omkring. Efter att ha insett att jag är besegrad och bytt till en mer lämplig flygspak, roderpedaler och TrackIR för att kunna se mig omkring, märker jag direkt vilket inflytande 777 Studios har haft på spelet.
Bäst på det viktiga
Mitt flygplan skakar och vinglar fortfarande. Men nu när jag har en riktigt spak känns det inte okontrollerbart, tvärtom känns det mer realistiskt än någonsin. Ena vingspetsen höjs lite av turbulens från marken långt därnere. Jag flyttar automatiskt spaken för att kompensera. När jag skjuter skakar och skälver planet som en levande varelse och mjuka, precisa rörelser krävs för att hålla siktet på målet. Och när det är dags att landa är farten min fiende: jag måste sakta ner – men inte för mycket, får inte stalla så lågt – och se till så att jag inte tappar bort flygfältet på de vita vidderna. Så ner med landningstället, flaps. Dra på lite mer gas, när stället bromsar upp farten, så att vi inte får närkontakt med en snödriva innan det är dags att ta mark. En liten studs, inte ta upp nosen för högt och tappa fart, då kan det gå ännu värre. Stötta lite med gasen, inte för mycket. Så tar jag mark, bromsar med spaken i magen och stannar, lyckligare än på länge.
Den ryska vintern brer ut sig som ett A4-papper.
#IL-2 Sturmovik: Battle of Stalingrad är ett spel som till stor del utspelar sig över en vit, platt yta. Det kunde vara ett A4-papper, åtminstone tills du dyker ner för att anfalla en fiendekonvoj och inser att det är fullt av träd därnere, som du kan bryta av vingarna mot om du tar upp lite för lågt. Ljuseffekter och de detaljerade flygplanen gör dock att den relativa enkelheten i landskapet inte stör. Och den fantastiskt levande, dynamiska flygfysiken är en upplevelse i sig. Jag skulle egentligen vara nöjd med att flyga omkring, landa på små skräpflygplatser ute i ödemarken och bara njuta. Men det får jag givetvis inte: här finns uppdrag att utföra också.
Även piloter behöver vila ibland.
Battle of Stalingrad har en kampanj som utvecklarna kallar för "halvskriptad". Dess riktning är förutbestämd, men varje uppdrag genereras dynamiskt på någon server någonstans, för att vart och ett ska vara unikt. Skillnaden är i praktiken osynlig för mig som användare, men i långa loppet ger det förmodligen lite mer omspelsvärde. Och för att uppmuntra oss att fortsätta kampen får vi nu erfarenhetspoäng, som – med aningen för långa mellanrum ibland – ger historiskt korrekta uppgraderingar av vapen och ammunition på flygplanen. Och om du tröttnar på att samla XP kan du alltid spela mot eller med andra i den utmärkta multiplayerfunktionen, som i dagsläget tyvärr inte inkluderar någon co-opkampanj. Det tillkommer eventuellt i en framtida uppdatering, om spelet säljer tillräckligt bra. Så gå och köp det med en gång!
I dagsläget är IL-2 Sturmovik: Battle of Stalingrad en strid mot en övermäktig anfallare, där jag och mina pilotkolleger är den tunna röda linje som ska stoppa tyskarna från att ta över landet. Att jag gör det i en flygsimulator som känns som att susa fram genom lufthavet på riktigt är en bonus, och en underbar sådan.
