#Call of Duty: Ghosts var en sällsynt blandad giv. En usel kampanj räddades av underhållande multiplayer som bjöd på den typ av röjaraction som Call of Duty-fansen aldrig tycks sluta törsta efter. Men inte heller där var det tal om någon bländande övertygelse. Det kändes lite som “en dag på jobbet” i spelformat, som om serien börjat gå på tomgång.

Sedan en tid tillbaka är dock en tredje utvecklare med i rotationen, vilket ger varje studio ungefär tre års produktion med varje titel. Något som förhoppningsvis väcker nytt liv i den klassiska formulan. Den första frukten av satsningen serverar #Sledgehammer Games med sitt #Call of Duty: Advanced Warfare, som trots ambitioner om förändring och nytänk inte är så utsökt som jag hoppats på.

I framtiden kan du köpa vatten i flaska. Tänk vad de hittar på!

På 2050-talet är den privatägda armén Atlas en storslagen maktfaktor, och som soldat i dess led ger jag mig ut på en exotisk resa över hela jorden. Från städer i ruiner till iskalla vinterlandskap, vidare mot mörka skogar och flådiga herrgårdar. Chefen för företaget spelas av Kevin Spacey som gör en lättviktsvariant av politikern Frank Underwood i tv-serien House of Cards. En väl genomförd prestation och passande karaktär som fungerar väl i kontexten.

Han basar över en rafflande resa där explosionerna aldrig sinar och de spektakulära scenerna försöker överträffa varandra. Räkna med att hoppa mellan bussar som dundrar fram längs en högtrafikerad motorväg, vansinnesåka motorcykel och klättra på skyskrapor. Och flyga flygplan, skjuta ihjäl meningsmotståndare med drönare och spränga båtar i luften.

Svartvit framtid

Det är en för all del godkänd krigsfest, långt ifrån de bottennivåer manuset bjöd på förra året. Men den överraskar föga. Alla vändningar i intrigen kan du se från en mils avstånd, och den cirka fem timmar långa historien rymmer inte mycket mer än ännu en slentrianmässig tolkning av “godhet mot ondska”. Sorgen över en stupad kamrat bearbetar du genom att gå fram till kistan och trycka på f-tangenten. Knappast ett värdigt sätt att skildra krigets offer.

Man kan förstås diskutera hur mycket sorgarbete och reflektion man kan förvänta sig av Call of Duty, vars framgångsrecept traditionellt återfinns i gammalt hederligt underhållningsvåld. Men även om vi lägger det åt sidan så finns det spelmekaniskt trubbel i action-maskineriet. Att CoD-kampanjerna håller oss så hårt i handen att vi sånär bryter fingrarna är vi vana vid. Problemet är att det brutala greppet stoppar blodflödet till spelets största nyhet: exoskelettet.

Ett inte alldeles värdigt gameplay-element

Framtidens soldater, åtminstone de som är anställda av en rik privatarmé, använder ett så kallat exoskelett för att förstärka sina förmågor. Det kan bland annat göra oss tillfälligt osynliga, låta oss klättra längs väggar och hoppa högt upp i luften. Men bara när spelet säger åt oss att göra det. Skillnaden mellan de science fiction-doftande nyheterna och vanlig CoD-mekanik blir därför försvinnande liten. Gå fram till en vägg, vänta tills någon säger åt dig att klättra, tryck på rätt tangent. Kryp fram till en buske, vänta tills någon säger åt dig att använda cloak-förmågan, tryck på rätt tangent. Och så vidare. Same shit, different name – och animation. Om Sledgehammer bara hade vågat släppa taget och låtit oss experimentera med leksakerna på egen hand så hade det kunnat bli väldigt bra. Men det får vi alltså inte.