Super Smash Bros. for Wii U älskar alla. Från dig, festprissen som bara mosar knappar. Till dig, slagsmålskademikern som månad ut och månad in vill förfina teknik och taktik tillsammans med Mario, Link, Samus, Sonic och otalet hjältar och deras ärkerivaler. Varje rörelse, varje replik är kärleksfulla återgivningar från svunna tider och andra titlar. Det är fanservice i sin allra finaste form men också något som tar sin spelmekanik på blodigt allvar.
Lämnar du festen utan blåmärken? Då var det ingen bra fest.
Kärnan är som sig bör närmast orörd. Det handlar fortfarande om att slå upp dina motståndares procentsatser för att kasta ut dem med buller, bång och förnedring. Som bäst är det med mänskligt motstånd. Som mest är det när åtta möts. Visserligen går en del av det nobla förlorad i det hysteriska 8 mot 8. Men jag har ärligt talat svårt att vara nobel när jag är upptagen med att slå sönder alla ben i Wii Fit-tränarens kropp.
Banorna är bländade spektakel. Somliga är byggda med enkel finess, som bron Elden från Twilight Princess, och premierar ärerika dueller. Andra är bara helt bananas som Donkey Kong-banan från 1981 eller rymden i Star Fox där du kastas mellan olika skepp och de i sin tur kraschar in i större varianter. Det är en lättnad att gå från 3DS till ett stationärt format, både gällande kontroll och fördelen med en större skärm.
En del banor i 3DS-diton finns inte här och tvärtom. Skyloft är exempelvis vigd åt Wii U.
För vi måste tala om hur det ser ut. Sett till vad #Nintendo strävar efter för slags estetik har jag svårt att se att de kan nå längre än så här. Eller i Mario Kart 8. Eller i Super Mario 3D World. Det är ”nintendoesque” regnbågsperfektion. Dessutom ackompanjerat av tidernas remixar av odödliga spelmelodier.
Detta borde alltså vara det ultimata Smash-slagsmålet. En uppercut rakt ut i oändligheten och vidare. Men det finns en sida hos fjärde inkarnationen som känns understimulerande jämfört med festens kärnkoncept. Jag talar om de allsköns olika spellägena. För vi måste också tala om dem.
Hade behövt ett WTF
Smash Tour, som byter plats med lillversionens Smash Run, är fartfyllt men banalt. Du rör dig runt på en föga inspirerad spelplan tillsammans med tre kombattanter och samlar power-ups och kämpar. Målet är att vara så uppumpad som möjligt till avslutningen då alla möts i en svulstig sista strid. Först då vaknar jag till liv men det mesta som leder till slutet känns som ett orimligt brädspel som saknar charm och hellre premierar tur än skicklighet.
Events, som både finns för solo och co-op, gör mig gladare. Det är korta ruscher som inspireras av karaktärerna och deras tidigare bravader och därigenom skapar specifika matchmål. Jigglypuff ska vagga några kids till sömn, åtta yoshis i allsköns färger hamnar i ett störtsött slagsmål och Mario tvingas göra upp med tungviktarna Bowser och Donkey Kong i ett episkt möte på en Galaxy-planet.
Medan alla andra bråkade ville bybon vattna blommor. Typiskt Animal Crossing.
Vi har också Master Orders, eller ännu hellre Crazy Orders, där det satsas friskt för att vinna stort. Comebackande 3DS-lägen som All-Stars, där du kämpar mot hjältarna baserat på deras tidsepok, och ett knippe minispel på arenan är också rätt och slätt kul. Samlardjävulen i mig vaknar till liv och jag rusar som en liten blå (ja, bokstavligt talat, Mega Man är en favorit) runt bland alla lägen i jakt på de många statyetterna man kan samla på.
Men jag saknar det läget som ska fånga in mig och aldrig släppa taget. Brawls Supspace Emmissary må ha haft en "what the fuck"-story med diverse hålrum men något liknande äventyr hade behövts i Wii U-Smash. Ja, på riktigt. Å andra sidan känner jag mig som en bortskämd slyngel när jag gnäller på något som på andra plan känns polerat in absurdum. För första gången i seriens historia finns ju ett onlineläge värt namnet där du både kan delta som kämpe och åskådare.
Amiibos i Smash Bros. är roligare än du först anar.
Amiibo-funktionen är till en början underväldigande. Sedan börjar jag ana djupet hos min Mario-student – som av uppenbara skäl får smeknamnet ”H.Juholt”. Jag tar med honom på en resa där han levlar, bokstavligt talat matas med nya förmågor och växer vid möten med särskilt starka fiender. Att släppa in honom i matcherna går på ett kick. Visst, jag kan inte kontrollera honom men det är inte heller syftet.
Bästa H.Juholt, det här är till dig: Du lär dig av misstagen, snappar upp ny taktik och jag är stolt över att kalla dig min lärling. Till en början trodde jag att du var lite bakom flötet men du är smartare än du ser ut. Låt ingen säga något annat. Jag älskar dig litegrann. Dessutom ser du väldigt fin ut i bokhyllan.
Och till dig, Super Smash Bros for Wii U: Mervärdet må andas mer kvantitet än kvalitet. Men där det räknas som mest, på de färggranna slagfälten, glittrar du som en blodröd rubin. För just där är Super Smash så djupt och eller så grunt som jag önskar. Och det är ju inte bara slagsmålspartajet som älskar alla – alla älskar också Super Smash Bros.
Fotnot: Spelet är också släppt till 3DS. Läs mer om den versionen i vår recension.
