10. Wolfenstein: The New Order
Egentligen är det märkligt att det inte görs mer fiktion om en värld där Hitler vann kriget. Inte för att ett sånt samhälle lockar att leva i, snarare för att det scenariot är ett blytungt argument för att göra fler robusta nazimanglare. Som #Wolfenstein: The New Order, där det tidiga 1960-talets rock 'n rollers har ett väldigt annorlunda uttal.
#Machinegames har gjort en shooter som kan sin historia, vars väl beprövade grepp – health packs, vapentyngd, mangel! – känns som en frisk fläkt i en genre som inte vågar tro på gamers kärlek till utmaningar. Man sätter underhållningen i förarsätet och smyckar färdvägen med väl avvägda doser kitsch och kladd, Beatles-vibbar och blodbad.
Det är slående hur enkelhet kan boosta spelglädjen. Där många andra spel av i dag dränker upplevelsen i sidospår och kostmetiska levelsystem vågar Wolfenstein låta vapenkänsla och tajta kontroller tala. Det funkade strålande i fps-genrens anfader, #Wolfenstein 3D, för drygt 20 år sedan, och det fungerar lika strålande i dag. Oh jahwohl, Bubi!
