Jag minns tydligt första gången jag spelade ett Heroes-spel. En kompis kom förbi en dag med ett par disketter med ett spel han tyckte jag skulle testa. Vi installerade spelet på min 486:a med 4 MB RAM och redan från den första pixeln var jag fast. Grafiken var enkel och ljudeffekterna fåniga (vampyrernas ”bleh” är underbart), men blandningen av rollspel och strategi var genial.

Med dagens mått är det första #Heroes of Might and Magic föråldrat och lite väl simpelt, men det beror mest på att uppföljarna tog konceptet till så mycket högre nivåer. Och enligt de allra flesta blev serien aldrig bättre än del tre. Att det är just Heroes 3 som får en HD-uppdatering är således väldigt logiskt. Även folk som knappat spelar datorspel har i regel någon gång stött på spelet, och förmodligen fastnat i dess beroendeframkallande våld.

Ett stycke 90-tal i varsamt uppsnyggad skepnad.

För den som haft oturen att inte få uppleva Heroes 3 ännu så är det ett fantastiskt atmosfäriskt strategispel som på ett imponerande vis blandar utforskande med resurshantering, taktiska strider och rollspelsinslag. Det är lätt att lära, men svårt att till fullo bemästra. Och det håller alldeles utmärkt även idag, mer än 15 år efter dess originalrelease.

Att vandra runt på de lummiga, färgrika och väldesignade kartorna är lika engagerande idag som det var då. Och att trängas framför monitorn och spela Heroes 3 i lokal multiplayer med en kompis är enormt roligt.

Det finns gott om enheter att välja bland. Vissa är mer användbara än andra, och de svarta drakarna äger liksom allt och alla. Men överlag är spelet fint balanserat och de olika fraktionerna erbjuder möjligheten till olika spelstilar och förhållningssätt. Necropolis-spelare behöver ta sig ut och slåss snabbt och samla på sig stora mängder odöda underhuggare med hjälp av dödsmagier, medan magikerna i Tower kanske hellre fokuserar på att samla resurser för sina dyra men kraftfulla enheter. Det finns gott om variation att hämta här, helt enkelt. Även vad gäller hjältarna finns mycket att ta hänsyn till. Det gäller att levla upp dem och samla skatter och uppgraderingar, men också att hushålla med enheterna (de är ofta dyra att ersätta om de dör). Att bygga upp en veritabel mordmaskin till hjälte är väldigt tillfredsställande.

Inkomsterna kom i huvudsak från storskalig honungsproduktion.

Även kampanjerna håller ganska bra fortfarande. Episoderna fokuserar på olika fraktioner och sätter ens skicklighet på prov genom att tvinga en att använda utbudet av enheter på effektivast möjliga sätt. Roligast är dock att spela enskilda scenarion där du själv kan välja de förutsättningar du vill ha. Avvägningen att ge sig ut och utforska eller hålla sig nära sitt slott för att försvara mot angripare är ofta grunden till ens strategiska dilemman. Hur stora risker vågar du ta, och är belöningarna värda besväret?

Nygamla pixlar

Den stora grejen med en HD-uppdatering är så klart det visuella. #Ubisoft har gjort noggranna och stilsäkra restaureringar av originalets numera ganska enkla pixlar. Det ser absolut skarpare ut, och numera finns även widescreen-stöd, även om skillnaden knappast är enorm. Det är en smakfullt trogen remaster som subtilt uppdaterar den färggranna grafiken.

Att skillnaderna är små gentemot originalspelet gör dock att den här nyutgåvan knappast känns oumbärlig, trots Steamworks-kompabilitet och en uppdatering för onlinemultiplayer. Att expansionerna saknas gör också den här utgåvan mindre attraktiv än den borde vara. Det går trots allt att köpa originalsamlingen med alla tillägg för en billig peng, och med några moddar så går den också att bättra på grafiskt. Det är inte en oumbärlig nyutgåva.

HD-utgåvan har fler pixlar än originalet, vilket den här bilden demonstrerar.

Anledningen att vi inte får några expansioner sägs vara att källkoden till dem gått förlorad någon gång när Ubisoft köpte loss rättigheterna till serien. Det är himla synd, så klart. Det hade gjort den här utgåvan till en mer självklar vinnare. Som det är nu känns det något fattigt, trots det gedigna arbetet med att rusta upp pixelmonstren utan att förlora originalets charm.

Jag har haft väldigt roligt under mitt återbesök i det förtrollade landet Erathia. Det är en svårslagen klassiker, i ordets mest rätta bemärkelse. Om det kommande sjunde spelet inte lyckas leva upp till seriens fina arv så går det alltid att återvända dit igen. Heroes 3 är kärlek som aldrig rostar.