I helgen är det Retro Gathering i Västerås. Jag önskar att jag hade väntat med att köpa #Grim Fandango till dess, jag föreställer mig att någon där kommer att sälja ett exemplar i mint condition. Att spelets premiärår 1998 knappt ens räknas som retro struntar jag i, mitt älsklingsspel skulle säkert finnas där.

Men jag väntade inte. Jag köpte Grim Fandango Remastered i tisdags. Det är torsdag när detta skrivs, och jag har fortfarande inte vågat klicka på startikonen.

Jag hade egentligen en rätt bra plan från början, nämligen att köpa det gamla datorspelet till Playstation 4 istället för på Steam. Tanken var följande: Om jag spelar det på konsolen och är missnöjd så kan det skyllas på handkontrollen och att det ju inte är ett konsolspel egentligen. Men planen sprack på att det släpptes två dagar senare där än på Steam.

Alltså köpte jag det där. Till ingen nytta. Jag har ju inte börjat spela det än. Varför?

Jag vågar inte.

Grim Fandango – bland det bästa du kan spela.

Jag är så rädd att få ett av mina finaste och viktigaste spelminnen i livet förstört. För hur ska en remake av mitt fina, roliga och överraskande Grim Fandango någonsin kunna leva upp till minnet av det som hände för snart 17 år sedan?

Jag är lite nybränd. I somras hittade jag boken Den vassa eggen av W. Somerset Maugham. Det är nog få av er läsare som känner till den, än färre, om ens någon, som läst den. Jag fick den av en nära vän när jag gick sista året i gymnasiet. Vi snackar anno 1983, året efter C64 lanserades, när det fanns ett datorrum på skolan med ABC-datorer och tre år innan #Nintendo 8-bitars lanserades i Sverige.

"Om jag spelar det på konsolen och är missnöjd så kan det skyllas på handkontrollen"

Jag blev alldeles tagen av romanens hjälte, Larry Darrell, en ung amerikan som, enligt baksidestexten på utgåvan från 1945, "isolerar sig från sin omgivning, offrar sin kärlek och helt ägnar sig åt att utforska det inre livet och söka sin väg till frälsning", detta genom att resa mellan "Paris, Rivieran, Amerika, Tyskland och framför allt Indien."

Jag kan fatta att det lockade 18-åringen i mig, men när jag plockade upp det där slitna exemplaret på loppisen ringde varningsklockorna i den 50-åring jag blivit. Jag ignorerade dem. Nostalgitarmen drog för mycket. Så jag läste, tänkte att det ändå skulle vara fint att försöka fånga känslan boken gav mig då för 32 år sedan.

Den gick inget bra, för att uttrycka mig milt.