När utvecklaren Volation satte sig vid ritbordet för att planera seriens tredje del valde man att glömma bort den sågade tvåan och låtsas som om ettan var den enda föregångaren. Man valde att återgå till det röda Mars och i samband med det byts perspektivet från förstaperson till tredjeperson. Man berikar dessutom spelet med det nu omåttligt populära sandlådeupplägget, vilket ger dig frihet att utforska Mars på ett sätt du inte tidigare haft möjlighet att göra.

Konsten att berätta en historia

och sedan få den att verka meningslös

När vi nu åter får sätta våra Crocks-sandaler på Mars är det ett förtryckt folk vi möter. Jordens gemensamma armé, kallad Earth Defence Force, har ett järngrepp om den röda planeten och dess befolkning. Kolonister som brukar planetens jord drivs från sina gårdar av företag som vill ha sin del av kakan. Av denna anledning har en motståndsrörelse skapats där arga, fördrivna kolonister kan få utlopp för sin ilska gentemot jordens grymma tyranni.

Vår nya hjälte heter Alec Mason och kommer till Mars där han ska arbeta tillsammans med sin bror. Det visar sig bli en kort historia då brodern efter cirka en minut blir mördad. Alec inleder sitt korståg mot Earth Defence Force som stod bakom mordet. Mer spännande blir det inte. Efter en inledande film får vi enbart ta del av historieberättandet genom olika röster på din radio som strängt skriker ut order till dig. Detta medför att vi aldrig engagerar oss i historien eller den plot som ligger inbakad.

Förstör allt

Då menar jag ALLT

Spelet har som jag tidigare nämnt bytt både perspektiv och upplägg. Du kastas in i en gigantisk sandlåda där du fritt kan kapa valfritt fordon från Mars (något fantasilösa) fordonsflora. Du åker från punkt A till punkt B där du sedan begår massmord för att sedan återvända till punkt A. Känns det igen? En anledning till detta kan vara att Volition också står bakom Saints Row-spelen.

Upplägget låter sisådär spännande. Men det finns annat som imponerar, till exempel att slå sig fram genom horder av soldater med den största jäkla slägga som spelsvärlden sett. Lägg till det förstörbara byggnader. Och med förstörbara menar jag inte "Jag kan spränga hål i väggen à la #Bad Company, jag menar helt förstörbara - du kan rasera byggnader ner till partikelnivå. Detta är spelets absolut största behållning. Alla byggnader, alla fordon, och alla människor - ja, människor - är förstörbara. Detta är något man trummar hårt för då en drös med sidouppdrag helt går ut på att rasera stora byggnader på så kort tid som möjligt. Tillfredsställande är det, men efter att du avverkat ett par timmar med att uteslutande rasera hus börjar det kännas monotont.

Tur då att utvecklarna berikat spelet med ett oerhört ambitiöst multiplayerläge. Du och upp till 15 vänner/ovänner gör upp i alla de vanliga multiplayerlägena samt i det nya tillskottet Damage control. Här ska varje team försöka förstöra motståndarnas byggnader och skydda sina egna. Till din hjälp har du, förutom vapenarsenalen, ett gäng "ryggsäckar" med olika färdigheter. En låter dig springa snabbt som tusan, en annan gör att du springer rakt igenom byggnadernas väggar (varpå de pulvriseras). Trevligt och relativt nyskapande. Att spelet dessutom ser riktigt vackert ut gör inte det till en sämre upplevelse. Man skulle kanske kunna önska sig mer variation i planetens design, fast jag antar att vegetationen på mars inte är så framträdande.

Red Faction: Guerilla är ett spel som levererar gott om underhållning i många timmar. När du tröttnar på den något intetsägande storyn och uppdragen är det bara till att slänga på dig headsetet och mangla människor med hammaren online. Här lär spelet leva länge, länge, länge.