Först och främst, o du usle kretin, ska du veta att även om Attila kommer insvepande med samma fart, dunder och brak som en av apokalypsens fyra ryttare, är det inte en uppföljare i regelrätt mening. Tänk dig ett Rome II 1.5 eller kanske Rome II, säsong 2, så hamnar du närmare sanningen. Det är samma motor men med diverse grafiska uppdateringar. Det är också en direkt fortsättning rent historiskt – spelet tar vid när det romerska imperiet har delats upp i två, det västromerska och det östromerska.
Förutom interna slitningar är detta också de stora folkvandringarnas tid, ett tumult som ytterligare späs på när hunnerna drar in österifrån och tvingar de andra folken att ta till flykten eller underkasta sig.Det är en mörk, dramatisk tid som fungerar bra som inkörsport till den blodiga medeltiden.
Allt detta avspeglar sig i spelet. Det känns dystrare, mer svårmodigt. Kartorna är rökiga, mörka och målade i dystra nyanser, speciellt om du spelar som någon av de nordligare stammarna. Denna dystra stämning lättas inte upp av att spelet känns svårare än föregångarna. De tre stora imperierna, romarna samt sasaniderna, en persisk fraktion, är enorm svårhanterliga på grund av sin storlek, och de måste ständigt stångas mot de hotande horderna och massförflyttningarna som drar över kartorna.
Och den stora nyheten är såklart horderna. Nomadfraktioner som inte har en fast punkt i tillvaron utan drar över kartorna med sina tältläger som argsinta gräshoppssvärmar och liksom förtär allt i sin väg. Tänk er att horden är en stad på hjul och hästrygg. Horderna kan ta över provinser och få del av den infrastruktur som finns där, men de fungerar klart bättre på drift. Du får till och med bonus för att vara så jävlig som möjlig, plundra, mörda och bränna till grunden.
Horderna är om möjligt ännu mer svårspelade, speciellt fört mig som av naturen gillar att bygga starka befästningar där jag kan ligga och trycka, samla på mig militär och kulturell makt, för att sedan göra utfall och till slut köra över kartan som en ångvält. Sedan är ju horderna otroligt beroende av ryttare, vilket är en enorm utmaning för den som är van att spela med starka, trögrörliga infanterienheter. Men allt detta är såklart en del av utmaningen, och också en orsak till att Attila känns rätt fräscht trots sin 1.5-behandling.
Kampanj-AI:n så, seriens ständige nemesis, som retat gallfeber på så många spelare trots ständiga uppdateringar och försäkringar från Creative Assembly om att den nu ska fixas. Exakt hur lagad den är kommer att utkristallisera sig om några veckor när tusen och åter tusen spelare grottat ner sig i alla detaljer gällande diplomati, handel och politik. Men den känns stabilare. Jag upptäckte bara märkligheter ett par, tre gånger, och hade svårt att sätta fingret på exakt vad som gått fel. En del fiender verkade röra sig konstigt på kampanjkartan, några diplomatidrag kändes svårmotiverade. Men på det stora hela stötte jag inte på några avgörande problem. Dela gärna med er av era erfarenheter i denna recensions kommentarsfält när spelet väl är släppt.
Strids-AI:n känns hur som helst mer solid. Belägringar fungerar bättre än någonsin tidigare i serien och dina enheter verkar nu ha fått upp ögonen för att den närmsta vägen från A till B ofta är den bästa. Trupperna fastnar heller inte lika ofta, och det flytet tillsammans med det nya eldelementet gör striderna häftiga att bara titta på. Du kan nu sätta eld på naturen och delar av befästningarna, men var försiktig om du vill ockupera marken efteråt. Det kostar som vanligt att bygga upp det du har förstört.
Överlag känns Attila inte närmelsevis lika buggigt som Rome II var vid release. Spelet har såklart dragit nytta av alla de patchar som Rome II fått upp till den i stort sett felfria Emperor Edition och även om spelet inte är fritt från knas så hoppas jag att det inte kommer behöva samma behandling som föregångaren. Laddtiderna får dock Creative Assembly gärna åtgärda snarast.
För Total War-tokar som undertecknad är Attila en nödvändighet för att kronologin ska stämma. Det hade varit märkligt att lämna Rom på topp för att sedan hoppa vidare till vad nu som kommer härnäst för Creative Assembly (Total War: Warhammer, med största sannolikhet). Jag kan dock inte skaka av mig tanken att det hade varit bättre att skippa 1.5 för en ordentlig uppföljare. Rome II har precis blivit spelet det alltid skulle ha varit i och med Emperor Edition, och det finns mängder av speltimmar kvar att hämta där. Men för den rastlöse är det här en riktigt friskt fartfläkt. Total War: Attila drar in som en stormvind från vidderna, sjunger sin skräckinjagande strupsång och rusar sedan bort i ett fjärran dammoln. Helt i dess namnes anda.
Fotnot: FZ har inte kunnat spela Attilas multiplayer-läge tillräckligt för att bedöma det, men vi kommer att uppdatera texten med denna information inom kort.
