Kan spelvärldens bästa kvinnliga karaktärer skrivas av män?

Frågan ställdes nyligen av Polygons Colin Campbell apropå spelet #Life is Strange. Det är den Parisbaserade studion #Dontnods första spel sedan #Remember Me. Det har blivit omskrivet eftersom Dontnod hade svårt att hitta förläggare som ville ge ut ett spel där både huvudpersonen och dennes närmaste vän är kvinnor. Bara #Square Enix sade ja, och för några veckor sedan släpptes så första delen i spelet (FZ:s recension).

För det första kan man konstatera att de fruktade ramaskriken om två kvinnor i huvudrollen uteblivit. För det andra att en liten studio som bara består av män också kan göra spel med kvinnor i huvudrollen. Jag har spelat det och tycker, som så många andra, att det är en lovande, om än inte fantastisk, start på en spelserie. Jag tycker spelmekaniken är smart, man manipulerar tiden lite på samma sätt som man kan backa bilen i ett racingspel. Och att det handlar om två tjejers vänskap gör ju redan där att spelet sticker ut och är annorlunda.

En ovanlighet.

Det jag gillar mest med vad Dontnod gör är faktiskt vad de inte gör – någon grej av att detta. Tjejerna får bara vara där, på sina egna villkor. Lite som kvinnor i spel 2.0. Det vill säga en plats där vi dels slutar överraskas av kvinnorna finns där – som karaktärer i spel, som spelare och som spelkreatörer – dels slutar att ständigt prata med eller om dem utifrån att deras kön.

"Bara spela,
prata Magic
och gör ingen
grej av att
jag är tjej"

Jag minns något som en kvinnlig speljournalist sa en gång. Hon berättade om en av de första gångerna hon gick för att spela #Magic: The Gathering med andra. Det var bara killar där, förutom hon då. Hon möttes inte med misstänksamhet, snarare med glädje. Men även i detta blev det ord som ”vad kul med en tjej som spelar” och liknande. Allt visserligen välmenande, men hon upplevde det istället som utpekande, något som definierade henne som något annat än de andra. Så i de välmenande yttringarna från männen som menade att innesluta, skedde i själva verket en uteslutning. Hennes råd till alla som lyssnade: ”Bara spela, prata Magic och gör ingen grej av att jag är tjej.”

Ett bra och handfast tips. Det är inte direkt raketforskning. Men ändå uppenbarligen ack så svårt.

Men det är dit vi måste och, tror jag, så saktliga är på väg. Adrian Chmielarz, som bland annat gjort #The vanishing of Ethan Carter räknade till exempel ut följande nyligen:

Det är sannerligen ingen revolution, men myrsteg framåt, åtminstone om man ser siffrorna som absoluta tal och inte andelen av alla protagonister. Vad Chmielarz uträkning saknar är ju hur antalet spel på Steam skenat iväg; 2008 gick det väl knappt att sälja de få säljbara indiespel som fanns på sajten ens?