Jag har Bruno K Öijers nya diktsamling på nattygsbordet. Den är 122 sidor tjock, eller kanske snarare tunn, och innehåller luftiga sidor med rätt få ord. Vid dess ligger A brief history of seven killings, en av USA:s mest omtalade böcker förra året. Den är mycket speciell, beskriver mordförsöket på Bob Marley från en rad olika perspektiv. Trots sin titel är det en tegelsten på över 700 sidor.

Jag köpte böckerna för nästan exakt samma pris, ungefär 200 kronor. Jag tycker mycket om båda, men aldrig skulle det falla mig in att mäta deras värde i antal ord eller sidor text jag fått per krona. Orden i Öijers Och natten viskade Annabel Lee kostar över hundra, kanske tusen gånger så mycket som de i Marton James bok om Bob Marley.

Ekvationen är inte bara svår, den är löjlig. Vem bryr sig?

Och ändå är det precis vad många i spelvärlden håller på med. Mäter spelupplevelse i antal speltimmar per betalad krona. Sällan har det väl varit både så tydligt och känts så passé som i fallet med The Order: 1886.

Spelet släpptes efter mycket hajpande nu i veckan. Hajpen har nästan varit omotiverad stor av det enkla skälet att det är allmän torka på storspel till Playstation 4 sedan jul. Alla med en PS4:a är sugna på något nytt, särskilt om det är snyggt som sjutton.

Men mottagandet har varit ljummet. Eller snarare varierat; en grov genomgång av de recensioner som Metacritic använder visar att ungefär följande: Ju större spelsajt eller spelpublikation, desto sämre betyg. Spelet harvar just nu på 66 av 100, vilket i sammanhanget är mediokert. Omsatt till en normal ett till fem-skala är det ju en tvåa, och knappt det.

"Själv gav jag det en fyra på Gomorron Sverige, och det står jag för"

Nå, man får så klart tycka vad man vill och att recensentkåren är oense kan ju vara befriande. Själv gav jag det en fyra på Gomorron Sverige, och det står jag för.

Jag har en mängd teorier om varför det blev så här, för jag tror att många med tiden kommer ångra sina hårda ord. Det här spelet kommer att stå sig bra, särskilt om man tar det för vad det är och jämfört med liknande spel. Men jag tycker mig se några trender i bedömande av spelet som jag tycker är både en smula märkliga, och för att vara ärlig, otidsenliga.

Här har du dem:

Argument 1: Spelet är för linjärt.

Hm, ja, det kan man ju verkligen få tycka. Gillar man inte linjära spel så gillar man ju inte linjära spel, det är inte svårare än så. Men som kritik mot ett spel som vill vara linjärt, vars hela design går ut på att lotsa spelaren framåt i förutbestämda banor? Jag har svårt att fatta poängen med sådan kritik. Eller har vi nått koncensus om att allt vad korridorer och linjärt heter är fel?

Jag är inte med på det tåget. För mig handlar det om huruvida spelet ifråga gör något bra. Öppen värld och många valmöjligheter är kul, men inte per definition.

Det finns gott om linjära spel som är dåliga och trista, men det finns också gott om öppen-värld-spel som lämnar mycket övrigt att önska. För mig handlar spel om den upplevelse det ger mig. Det finns inget förutbestämt, allom givet som är rätt eller fel. Sedan har jag, precis som alla andra, mina favoritgenrer – men jag är inte mer förutfattad i mina åsikter än att jag förmår njuta av ett gott hantverk.

Vilket jag alltså anser The Order: 1886 vara i det här fallet.

Argument 2: För mycket film.

Det har varit en hel del invändningar mot spelets filmiska ambitioner och den stora mängden Quick Time-events i det. Jag läste för ovanlighetens skull ett gäng recensioner innan jag spelade, och vad jag läste fick mina morrhår att resas mot spelet; jag kan verkligen avsky spel med filmiska ambitioner och för mycket QT-events, från botten av mitt mörka hjärta.