Solen skiner över de mjuka stränderna, kantade av ändlösa rader av palmträd medan vackra, halvnakna kroppar elegant glider runt på de kokheta gatorna. När nattmörkret faller inmundigas droger och drinkar med iver i det vulgära neonets skimmer. Någonstans föser en man entusiastiskt in en motorsåg i en annan mans bröstkorg. Välkommen tillbaka till Miami.

Få spel slår lika hårt som Hotline Miami. Det är en svindlande, hypnotisk saga målad i överexponerade nyanser av blodrött och neonrosa, en resa ner i det totala, bottenlösa fördärvet. En sådan örfil är svår att följa upp. Nu vet man ju vad som väntar. Man kan förbereda sig, bygga upp förväntningar, göra sig redo att ta emot nästa smäll.

Rikard oroade sig i onödan.

Min oro var att Dennaton med Wrong Number skulle hänge sig åt effektsökeri i ett försök att toppa ettans chockverkan, men aningen förvånande är uppföljaren en relativt återhållsam affär som i stora drag återanvänder föregångarens planritning. Den millimeterperfekta precisionen och tempot är intakta, vapnen känns lika brutalt tillfredsställande och presentationen är återigen tipptopp. Banorna känns luftigare och det finns färre möjligheter att ligga undangömd i relativ säkerhet och formulera strategier. Man kastas ofta ut i stora, öppna ytor som krylar av vakter och hundar.

Jag tvingas ständigt vara på tårna för vad som befinner sig runt nästa krök men ibland leder de större banorna till orättvisa dödsfall. Vid ett par tillfällen dog jag när jag blev skjuten av en vakt jag inte kunde se genom ett fönster jag inte kunde veta existerade. Har man enbart har ett par fiender kvar känns det surt att behöva börja om när döden befann sig utanför ens synfält.

Wrong number är mer storyfokuserat

Wrong Number är istället mer storyfokuserat och avser att avsluta seriens surrealistiska intrig en gång för alla. Där ettan var en relativt rättfram story styckas handlingen här upp i flera olika sidospår. I kombination med den postmoderna berättarstilen gör det här story mer expansiv, men det skapar en distans till karaktärerna.

Från ruta ett var originalets protagonist Jacket en mordisk psykopat med ett minst sagt slappt grepp om sin mentala hälsa – och sedan gick det utför. Vi följde med i hans nedåtgående spiral allteftersom han förlorade all markkontakt med verkligheten. Som spelare var man en vital del i hans kollaps, hans dåd var våra. När han fick frågan om han tycker om att göra andra illa var den lika mycket riktad mot spelaren.

I Wrong Number slits jag aldrig med på samma sätt eftersom spelet aldrig stannar upp tillräckligt länge för att jag ska få något att hålla fast vid. I slutändan känner jag mig mer som en distanserad iakttagare än medskyldig. Dennaton rycker sedermera undan mattan på ett sätt som hintar att det här kan vara ett medvetet drag och att spelet dels driver med den här typen av spretiga narrativ. Intressant och modigt på sitt vis, men det saknar originalets slagkraft.

Saknar originalets slagkraft.

Hotline Miami är och förblir ett mästerverk vars arv inte kommer påverkas nämnvärt av Wrong Numbers existens och när vi i framtiden pratar om Dennatons fantastiska debut kommer det finnas få anledningar att nämna dess uppföljare. Det hade kanske aldrig kunnat ha samma omstörtande effekt som sin föregångare, framför allt inte utan att ha försökt skapa något radikalt annorlunda. Istället spelar det med säkra kort, erbjuder precis vad det utlovar med lagom stora ambitioner. Och ”lagom” är kanske inte ett ord som borde förknippas med Hotline Miami.