Likt föregående del i spelserien får vi åter följa med Ashley Mizuki Robbins på nya äventyr. Denna gång ska vår unga hjältinna åka och hälsa på farsgubben, men det visar snart inte vara helt okomplicerat. Redan när Ashley stiger av bussen, i den skogsglänt som hon ska passera för att åter stifta bekantskap med sin far, börjar problemen. Hennes väska blir stulen och kvar står denna förtvivlade flicka vars minnen av hennes mamma plötsligt börjar göra sig påminda.

Korkad kontroll

och fantastisk grafik.

Att #A Journey into Lost Memories är ett pusselspel har knappast undgått någon, upplägget påminner mycket om förgående del, och spelet är på mer än ett vis ett "old school"-äventyr. Stora delar upplevelsen består av stillbilder var i det finns ett flertal objekt som du kan undersöka eller plocka på dig för att senare använda dem för att lösa olika problem och pussel.

Många prylar att samla på dig

Detta görs utmärkt med hjälp av wiimoten som verkar hittat sin riktiga styrka i denna typen av spel. Det är dock enbart när man befinner sig i dessa situationer som kontrollen fungerar såpass bra. Att förflytta Ashley känns som en mardröm. När du ska vandra från punkt A till punkt B styr du inte med styrspaken som sig bör. Nej, här har man istället utrustat spelet pilar som visas på skärmen. Ska du gå åt höger siktar du på högerpilen och håller sedan knappen nedtryckt. Detta hade varit naturligt om spelet varit till iPhone, men det är det inte. En bagatell kan det tyckas, men faktum är att man springer fram och tillbaks ovanligt mycket för att vara denna typ av spel, vilket resulterar i mycket irritation.

Om du kan bortse från den något korkade kontrollen kommer du få se otroligt vackra bilder. Man har lagt mycket tid på att illustrera de miljöer som spelet utspelar sig i, och det märks. Atmosfären som grafiken bjuder på blir stundtals en upplevelse att minnas. Även musiken gör sitt för att höja stämningen, även om orkestrerad musik hade varit att föredra.

Tala är silver

och tiga är brons.

Sin vana trogen vägrar #Nintendo berika sina spel med röstskådespeleri, vilket bidrar till en del frågetecken. Varför, varför, varför tvingar man in dialogrutor med ett ruskigt irriterande "blip" som följsamt ljuder i takt med att bokstäverna flyger fram över skärmen?
Eftersom Wii är utrustad med en DVD-läsare kan de inte säga att det inte hade fått plats, det vet jag att det hade gjort. Istället för tal får du alltså lyssna till en irriterande pipkavalkad under spelets nästan 20 timmar.

En av många dialoger under spelets gång

Under dina timmar med spelet kommer du även att stöta på en hel del problem som du måste klura ut lösningar på. Detta är dock inget du behöver oroa dig för, de flesta problemen är nämligen extremt lättlösta. Lite väl enkla till och med. Det största gisslet med pusslandet är att du ofta kommer finna dig själv i situationer där du behöver ett objekt som du tidigare försökt plocka på dig, men som av någon anledning inte går att ta upp förrän i det ögonblick då spelet kräver att du ska använda det. Detta resulterar i onödigt springande fram och tillbaks i spelets förvisso vackra, men snart allt för bekanta miljöer.

Om Nintendo valt att berikat Another Code R: A Journey into Lost Memories med röstskådespelare hade de tonvis med dialoger i spelet inte känts som en enda stor pina.

Om Nintendo hade berikat spelet med utmanande pussel hade jag sluppit ifrågasätta min egna intelligens.

Om Nintendo hade berikat spelet med en mer fartfylld upplevelse, med bra kontroll hade jag sluppit vara irriterad under mina timmar med spelet.

Nu gjorde inte Nintendo och utvecklaren #Cin något av ovanstående, och bet därmed sig själva i rumpan. Istället för ett storslaget äventyr bjuds vi på ett #Myst för mindre begåvade. Något vi inte hade hoppats på.