När det är en minut kvar tills Sinfonia Drammatica ska börja är nästan alla sittplatser fulla i stora salen i Konserthuset. Entusiastisk publik med blickarna riktade mot scenen, i åldrar allt från åtta till åttio, väntar på att musiken skall ta fart. Det känns jätteroligt att så många återigen är tillbaka i Konserthuset med Kungliga Filharmonikerna och dirigenten Arnie Roth. En plats där så många oförglömliga spelmusiksstunder har getts, såsom första och andra Play! samt Final Fantasy - Distant Worlds.
Men jag var rädd för att alla dessa förväntansfulla ansikten skulle gå hem med besvikna miner. När jag för första gången såg programmet tyckte jag att de valda låtarna var ganska tråkiga, att de inte riktigt följde en röd tråd. Jag hade också hört ganska negativ respons om senaste Play! och fruktade att den här konserten skulle bli ganska pjåkig.
Från skeptisk...
Men jag hade fel. Det första stycket - Opening fanfare från Grand Monster Slam - var så spännande att jag hade andan i halsen efteråt. Även låtlistan visar sig vara riktigt bra efter ett par låtar. Det kan på pappret te sig märkvärdigt att det sorgmodiga stycket The Other promise ur Kingdom Hearts II följs av det muntra och enkla stycket Main theme från Gem'x. Men det är precis dessa kontraster som gör konserten så dramatisk (vilket är vad namnet Sinfonia Drammatica antyder att temat är). Det är som att färdas på en väg mot ett okänt mål där spännande saker händer hela tiden. Det slår mig samtidigt någonstans i första delen av konserten att Chris och Yokos musik passar oerhört bra ihop. Båda kompositörer fokuserar på starka melodier, med de nya arrangemangen från Chris Symphonic Shades och Yokos Drammatica kompletterar dessa två varandra utmärkt.
Något som också bidrar till den härliga stämningen i salen är att Arnie Roth och Kungliga Filharmonikerna samarbetar oerhört bra. Arnie har verkligen roligt på podiet när han dirigerar, han ler, gör grimaser, nynnar och den skickliga orkestern följer med i samma anda. De lyckas tillsammans verkligen ta fram det bästa i melodierna. Med skräckblandad förtjusning rös jag igenom det maffiga och spännande stycket The 13th Anthology ur Kingdom Hearts II. Med hänförande mystik njöt jag mig igenom Main theme - X-out.
En dag på jobbet med Arnie Roth. (Foto: Jan-Olav Wedin)
Två stora skillnaderna mellan Sinfonia Drammatica och Final Fantasy - Distant Worlds var användandet av kören (Ensemble och Stockholm Singers) och pianot (Stefan Lindgren). Kören var mycket mer närvarande i denna konsert och pianot fanns överhuvudtaget inte med i den förra. Dessa två instrument gör att konserten kan röra sig över ett bredare fält som kan uttrycka musiken på mer varierande sätt. Det sköra och starka i melodin i Apidya II frambringas just av körsång, Echoes of a Spiral (mer känd som The flickering City) från Legend of Mana gav känslan av försiktigt drömmande som bara ett piano kan skapa.
Konserten avslutas med My Hometown Domina ur Legend of Mana och Turrican II: Piano Concerto. Här ser man återigen just dramatiken mellan låtarna: My Hometown Domina är en trallvänligt glad låt emedan det i Turrican II: Piano Concerto brakar lös med orkester, piano, och dirigent till ett klimax. Återigen visar just programmet sin dramatik, jag upplever dessa två stycken ungefär som när man i ett spel först kommer till en fridfull by för att sedan plötsligt hamna i en intensiv stor strid. Efter sista stycket blir det självklart stående ovationer och jubel, naturligtvis får vi ett extranummer i form av Fantasia alla marcia från Kingdom Hearts II vilket lämnar mig med en fridfull äventyrlig känsla, perfekt som avslut.
Det enda jag saknade var att man då och då inte kunde höra att det var Commodore 64-musik i Chris arrangemang, jag tycker att tysk synt från 80-talet mycket väl kan passa med orkester. Stycket The Great Giana Sisters Suite började med ett typiskt entonigt plinkande för att sedan bli mer och mer komplicerat. Sådant charmar mig enormt och jag önskar att det hade varit mer sådant.
... till nykär
Trots detta blir jag och många andra helt betagna av konserten. Det blir stående ovationer och jubel igen från alla i salen - orkestern, kören och Arnie blir tvungna att tacka för sig flera gånger. Även kompositörerna Yoko och Chris kommer även ut på scen, Chris som lite komiskt ser ut att vara dubbelt så lång som den timide Yoko tar hennes hand i en triumferande gest och mer jubel låter sig höras i salen. Det har verkligen varit en stor konsert.
Jag som var skeptiskt innan konserten har nu efteråt blivit en dåre, en dåre som verkligen längtar tills nästa spelmusikskonsert i konserthuset. För så är det när man är nykär.