Jag brukar tänka på den amerikanska psykologen Mike Langlois. Han kallar sig Gamer Therapist på nätet och använder spel i sin terapi; han brukar kolla vad klienterna spelar, och hur de i så fall gillar att spela. Det brukar ge honom nycklar in i patienternas liv, särskilt de lite yngre. Hans teori är att vi är i spelen ungefär som vi är i livet. Spelet blir en väg till självkännedom.

Jag tänker att spel är en hjälp för mig att förstå min pappa. För precis som i spel uppstod ju berättelsen om oss, pappa och mig, i interaktionen mellan oss. Det fanns inget färdigt manus, ingen rätt version av historien. Min berättelse om oss är inte hans.

När jag spelade Fallout 3 hittade jag inte ens upp ur bunkern själv

Ibland undrar jag om det inte ens var något i honom utan bara mig. Om det var jag som gick fel, irrade bort mig och intresserade mig för fel saker. När jag spelade Fallout 3 hittade jag inte ens upp ur bunkern själv, min son fick visa mig vägen. Jag går ofta vilse i spel. I Battefield 3 gick jag fel i en källare där man knappt ens kunde gå fel. I Skyrim spelade jag åtta timmar innan jag började undra när de där drakarna spelet handlade om skulle dyka upp. Andra undrade vad jag sysslade med, drakarna kom ju tidigt.

– Var är du i spelet, undrade de.

Jag kunde inte riktigt svara, för jag hade vikit av från huvudvägen, börjat utvinna mineraler i en gruva, sedan valt en annan stig som ledde mig till en tredje och, ja, nu mindes jag inte riktigt.

– Bara så du vet, Roger fick familjebibeln. Han är ju äldsta sonen, så det är tradition att han ska ha den, sa pappa en gång för några år sedan.

Min storebror, jag och pappa

Jag fattade inte vad han pratade om. Vilken bibel? Och vad då för tradition, hade vi en tradition? Tydligen. Jag tror jag har sett och hört dåligt. Den där bibeln kände visst alla till, och den hade funnits hos oss sedan min farfar dog för, ja, väldigt länge sedan.

Jag har haft en teori om att mamma, pappa och storebror brukade prata om saker när jag inte var med. Den har inte varit orimlig, jag bor i Stockholm, de nära varandra 20 mil bort. Men jag har börjat misstänka att det inte alls är så, att saker sagts, gjorts och befunnit sig rakt framför mig - utan att jag märkt det. Eller kanske brytt mig.

För några år sedan hade jag starka magsmärtor under ett år. Läkarna hittade inte orsaken.

– Vet du om någon i din släkt haft gallsten, frågade den ena efter den andra.

– Nej då, ingen har någonsin haft gallsten, sa jag.

Sedan när jag väl hamnade på en ultraljudsundersökning hittades så klart just en mycket stor gallsten. Så jag ringde mamma och berättade nyheten att gallsten nu fanns i vår släkt.

– Ja, men det har ju jag också haft, det vet du väl, sa du inte det till läkarna, sa hon.

Nej, jag hade inte en aning. Jag borde ha vetat det, storebror visste.

Alla visste.

Mamma är inget pusselspel. Hon är Flower. Hon är blombladet som kan bli många fler i en färd med vinden - bakåt i tiden. Mamma är äldsta syskonet i en skara av fem. Hon föddes i slutet av 30-talet. Hon fick först en lillasyster. Hon hade Downs syndrom, fast så sa man inte då. Hon var efterbliven. Sedan fick de en lillebror. Han kom på bekostnad av hennes mamma.

En dag, jag har fått för mig att det var en söndag, låg mamma en stund på morgonen i min mormors säng. Jag tror mamma var sex år, men hon kanske var ännu yngre, fyra eller fem. Hennes mamma, min mormor, var sjuk i polio. Hon var dessutom höggravid. Efter att ha legat där en stund sprang mamma ut på gården och lekte. När hon kom in igen många timmar senare var dörren till sovrummet igenspikad och det luktade rök. Hennes mamma, min mormor, hade dött medan hon var ute och lekte och rummet hade rökts ur för att göras rent från smitta.

Mamma bankade på dörren, klöste. Ingen förklarade något, istället kom hennes farmor - en hård kvinna mamma inte tyckte om - och bar bort henne. Mammas bror föddes med polio, och både han och mammas lillasyster skickades till olika fosterhem och institutioner. Riktigt hemska ställen.

Mamma minns fortfarande när en sjuksyster bar iväg henne och hur hon skrek och grät

Mamma började matvägra när mormor dött. Hon lades in på sjukhus för att tvångsmatas. Pappan, min morfar, fick inte besöka henne. Det varade ett halvår. Mamma minns fortfarande när en sjuksyster bar iväg henne och hur hon skrek och grät när hon togs från sin pappa, min morfar.

Men vad skulle han göra? Det var 40-tal, han var änkling med tre barn, varav två var vanskapta och efterblivna. Morfar gifte om sig. Det blev inget bra för mamma det heller.

Det var andra tider, det var länge sedan. Min mamma är ett maskrosbarn och det är tillbaka till barndomen hennes spel går, tillbaka till blomman vars blad jag tänker skingrades för vinden den där morgonen medan hon var ute och lekte. Men jag vet inte. Jag tror det kanske blir med mamma som med pappa, att jag förstår bättre sedan.

Pappas barndom var också hård, men på ett annat sätt. Han kom från en fattig familj på landet. Hans far var inte så bra på att visa kärlek, så tror jag man kan sammanfatta saken på ett något underdrivande sätt. Och det var nog där hans spel designades och hans pussel blev så svåra för mig.

Spelet har blivit lättare att spela sedan han dog. Som att han stod i vägen för lösningen. Som att jag kunde börja hitta nya vägar genom banorna efter det.