Recension – OutRun 2006: Coast 2 Coast

Nådens år 1986 var OutRun det fetaste du kunde spela. Denna klassiska arkadracing satte dig i en Ferrari där du och din flickvän slogs mot klockan i ett bländande vackert USA, till toner som numera är en del av spelhistorien. Själv frälstes jag i Gröna Lunds arkadhall, bara för att senare bli djupt besviken på Commodore 64-tolkningen - Ferrari-körning med Tac 2-joystick och mini-tv var inte riktigt samma sak...

Man får ta det goda...

Redan på 80-talet var uppföljare och portningar etablerade begrepp. Därför hann Testarossa-motorn knappt svalna innan det vankades uppföljare och kopior på en rad plattformar. Ändå dröjde det ända till 2000-talet innan OutRun 2, den första officiella uppföljaren, släpptes och det är på denna samt uppgraderingen OutRun 2 SP som OutRun 2006: Coast 2 Coast baseras. Vi möter ett spel som är väldigt likt det 20 år gamla originalet. Samma låtar, samma grafiska stil, snarlikt spelupplägg - kommersiellt självmord?

Faktiskt inte. OutRun var ett enormt bra spel, med för den tiden storslagna valmöjligheter; man valde såväl bakgrundsmusik som färdväg (fyra checkpoints, höger eller vänster vid varje). Nostalgifaktorn är därför hög när jag rattar in en 80-talsklibbig Passing Breeze på stereon och insvept i ett moln av rök ger mig ut på amerikanska västkustvägar. Redan i första kurvan gör sig tidens tand påmind - detta är sannerligen inte ett modernt bilspel.

... med det onda

Arkadracing är ingen sällsynthet, så det handlar inte om ovana. Problemet är att styrningen är synnerligen stel, i princip gäller fullgas och att börja styra i rätt ögonblick, alternativt snudda bromsen för att få till ett av de klassiska bakhjulsställen (räddar blyfoten också i hårnålar). Klurigt, klumpigt, ytterst omodernt... och helrätt - vi snackar ett spel som inte glömt sina rötter. Allting i Coast 2 Coast känns värdigt föregångarna, allt från musik till grafik (inklusive risiga animationer) till obefintlig skademodell och robotmotståndare. Modigt och retroflörtande, men tyvärr inte speciellt kul i längden.

Det blir lite för mycket gårdag. Att de två senaste föregångarna ingår är visserligen trevligt, men då de utgör stora delar av helheten blir upprepningen för påtaglig, inte minst vad gäller banorna. Nyheterna utgörs av onlinespel (på tämligen glest befolkade servrar) och uppdragsbaserad körning i läget Coast 2 Coast, där du förutom att tävla mot klockan ska göra din flickvän nöjd. Det rör sig om simpla uppgifter förlagda till korta sträckor, till exempel undvika krockar eller hålla sig till en markerad del av vägbanan. Alla körformer ger status och pengar, som låser upp senare banor och låter dig köpa nya bilar. Föga upphetsande nyheter, men som sagt - detta lever på gamla meriter.

Endast för puritaner

Utvecklarna ska ha all heder av att de inte försöker tjäna pengar på att använda ett klassiskt namn på ett ovidkommande spel. OutRun-känslan sitter där den ska, nostalgipuritaner får exakt vad de önskar. Men ett klassiskt namn innebär inte att spelidén kommer fungera i alla tider, vilket Coast 2 Coast obevekligen bevisar. Att ett spel med två decennier gamla anor fortfarande fungerar dugligt imponerar stort. Samtidigt tvivlar jag på att fler än de sanna entusiasterna finner nykomlingen prisvärd. Om ens de.