I rymden kan ingen höra dig noja.

Få äventyrsspel har krupit under huden på mig som #The Dig. En del av det har med timing att göra. Det släpptes i en tid då jag var särskilt mottaglig för spelets för den tiden ovanliga tematik och estetik. Vad som på ytan ser ut som ännu ett peka och klicka-äventyr från Lucasarts visar sig vara en ganska unik varelse vid en närmare titt.

Efter de inledande konceptskisserna 1989 tog det hela sex år innan vi slutligen rövades bort till den okända planeten i #Lucasarts outsider-äventyr. Att spelet gått igenom en plågsam utveckling känns av på flera vis. Dels i dess karga, uppgivna atmosfär, men också i hur schizofrent spelet känns emellanåt. Dialogen är ofta uppsluppet vardaglig, och huvudpersonen Lows sinne för humor är högst diskutabelt. Men i det där mötet mellan det främmande och det banala sker något spännande.

Spelet börjar med att en asteroid är på väg mot jorden. Katastrofen är nära, och vårt enda hopp är att placera bomber på den och försöka ändra dess kurs så att den missar jorden. Officeren Low, vetenskapsmannen Brink och journalisten Robbins väljs ut för uppdraget. Redan i inledningen räddas alltså världen, men istället för att komma hem till hyllningskörer råkar de aktivera en märklig mekanism inuti Asteroiden och transporteras till en främmande värld.

Dela upp sig i nödsituation – ett klassiskt nybörjarfel.

Det låter kanske lite larvigt på pappret, men gestaltningen är fantastisk. Det är verkligen en främmande plats vi får besöka. En ödslig plats där de flesta tecknen på liv är uråldriga. Känslan av att vara övergiven på en död, tom plats är närmast överväldigande bitvis. Inte minst tack vara de fantastiskt vackra miljöerna och den stämningsfulla ambienta musiken signerad Michael Land.

Att The Dig kommer från en idé av Steven Spielberg har du säkert hört vid det här laget. Tanken var att det skulle vara ett avsnitt i hans tv-serie Amazing Stories, men konceptet var på tok för stort och dyrt för det. Istället omvandlades det till ett äventyrsspel. Och jag är glad för det. Ingen minns Amazing Stories idag, medan The Dig har en välförtjänt kultstatus.

Se döden i vitögat

Redan i inledningen av spelet dör Brink i en olycka, men förs tillbaka till liv igen med hjälp av en mystisk grönskimrande kristall. Du stöter också på mystiska spökliknande väsen, väldigt Spielbergska, som antingen försöker hjälpa eller stjälpa dig. Att försöka ta reda på mer om platsen, och de som en gång levde där, är vad som driver spelet framåt. Det, och ett och annat ganska smart pussel. En favorit är när man måste lura ett sjöodjur att äta upp en bomb genom att pussla ihop ett gammalt skelett och väcka liv i det.

En stor del av spelets dramatik kommer ur Lows oförmåga att hantera ensamhet och maktlöshet. Han vill skydda sina kompanjoner, men kan inte. När den återupplivade Brink allt mer sjunker ner i manisk galenskap blir det allt tydligare att Low måste tvingas se sanningen, och döden, i vitögat. Den som läst Stephen Kings Jurkyrkogården känner igen tematiken.

Känslan av att vara övergiven är närmast överväldigande.

Slutet må vara en aning billigt, men det förtar inte värdet i själva resan. De sista minuterna känns väldigt mycket som en Spielberg-rest, med en påklistrad sentimentalitet som varit befriande frånvarande från spelet i övrigt. Kanske kan det skyllas på den problemtyngda utvecklingen, med byte av producenter flera gånger. Att vissa delar av spelet skär sig en aning är inte så märkligt med det i åtanke, trots allt. Som nämnts är dock tonkrockarna delvis en del av vad som gör spelet intressant. Lows vardaglighet kontra den märkliga omvärlden, och hans tafatta försök att möta en svår verklighet med torr humor och missriktad optimism, gör honom till en älskvärt mänsklig karaktär.

När jag först spelade The Dig hade min mamma just dött. Känslan av ensamhet i spelet talade till mig, och det kärva temat om att acceptera döden var lika svårt som viktigt att tampas med vid den tidpunkten. Allting i spelet andas förgänglighet. Miljöerna är nedgångna, övergivna, döda. Skelettresterna av ett liv som inte längre existerar. Att Low tvingas vandra igenom det döda landskapet är ett väldigt effektivt grepp som ger extra tyngd åt hans kval. På flera vis är The Dig en föregångare till #Dear Esther i den bemärkelsen. Allra mest gemensamt har det dock med modernare äventyr som #Gemini Rue, eller nu senast Technobabylon. Eftertänksam science fiction stöpt i klassisk peka och klicka-mall.

För att vara ett science fiction-spel om döden, som utspelar sig på en främmande planet, är The Dig högst mänskligt. Bakom alla karga miljöer och skelettrester bultar ett varmt, pulserande hjärta. Och det är där spelets stora styrka finns.

Skicka en rättelse