Lyckades med sin skinande vita knytnäve slå igenom bruset av blod och 3d.

En gång var vår sommar en evighet lång. 1995 låter inte så långt bort men var ändå en helt annan tid. Jag var tolv och sommarlovet hade ingen ände. Det som hände innan och det som hände efter var två olika tidsåldrar. Och efter sommaren släppte #Sony sin Playstation.

Vad som till en början var skälvande krusningar på vattenytan skulle inom några få år växa till en tsunami som fullständigt dränkte #Nintendos dominans och självförtroende. Final Fantasy VII. Resident Evil. Metal Gear Soild. Gran Turismo. Silent Hill. Tekken. Tomb Raider. Alla bidrog. Alla är klassiker. Men pratar vi Playstation och plattformsspel tänker alla oftast på Crash Bandicoot och Spyro.

Det är fortfarande väldigt vackert.

Ni förstår, det här var ju en annan tid där pixlar var passé och ännu inte sådär härligt retro. Men detta hindrade inte fransmannen Michel Ancel på #Ubisoft (eller om vi ska vara noga, Ubi Soft) att drömma fram Rayman. Och trots rådande pixelkyla skulle det tvådimensionella plattformsäventyret komma att sälja i fyra miljoner.

Tjugo år senare är det svårt att begripa hur Ancels under kunde hävda sig när precis allting skulle ritas med de mest robusta polygoner du kan tänka dig. Med Playstation skulle dessutom allt vara coolt. Och coolt var förstås lika med Tekkens slagsmål, Laras skjutande och Wipeouts soundtrack. Vi gamers hade ju börjat växa upp och lämnade sålunda de regnbågsfärgade Nintendovärldarna därhän. Rayman var allt som vi påstod att vi var för stora och coola för: näpet, färgrikt, tvådimensionellt.

Två sekunder senare var de dödsfiender. Nu är de dödspolare.

Men det var – och är – också en hardcoreupplevelse av rang, och innehåller några av de mest underfundiga och väldesignade plattformsbanorna som någonsin såg dagens ljus på Playstation. Detta måste ju vara förklaringar till hur Rayman lyckades slå sin vita knytnäve rakt igenom bruset av blod och 3d.

För det är jag tacksam. Dels för att detta många år senare ledde till mästerduon Rayman Origins och Legends. Men också för att originalet alltjämt står stadigt på egna lealösa ben. Tidens tand har inte gått särskilt hårt åt Ancels genombrott. I drömskogen fortsätter svamparna och blommorna att dansa i takt med de svängiga tonerna. I bandlandet tronar kolossala trumset och trumpeter som plattformar, och jag susar längs en trombon i vansinnesfart. Precis som jag minns det. Och bortom allt detta väntar de blå bergen, godisvärldar och en sista uppgörelse med Mr Dark.

Där näpet möter hardcore

Det som gör Raymans ton unik är hur den glättiga och fantasifulla världen med sina märkliga varelser vandrar sida vid sida med ett knivskarpt plattformsspel. Ett plattformsspel som vågar ställa krav och gör det redan från första sekund. Att överleva banorna är en seger men att dessutom lyckas slå sönder burarna där alla electoons har fängslats är en bragd. Men, återigen, tack vare det visuella och karisman är detta en värld värd att rädda. Det är värt att dö tjugo gånger. Det är värt att välja continue framför game over. Och i den här världen kan också fiender bli vänner.

Första bossen, moskiton Bzzit, störtar mot dig från alla möjliga håll. Men när hans livsmätare till sist slår i botten ska du inte tro att elakingen faller död ner. Nej, han ligger trasig på marken och börjar snart gråta så att tårarna sprutar och hjärtat mitt värker. Rayman stegar beslutsamt fram och muntrar upp Bzzit. En high five senare susar han på sin nyvunna väns rygg genom djungeln i en bana som vägrar stå still.

Trots sin lågupplöshet känns det fortfarande som att spela en tecknad film.

Kontrollen är inte lika mjuk och följsam som i samtida uppföljare. Men den är rättvis. Och jag törs lova att den är ta mig tusan så mycket bättre än i kommande mobilexklusiviteten Rayman Adventures. Nåväl, Rayman har misshandlats förut och överlevt. Är det en sak jag lärt mig av hans brokiga karriär är att vi aldrig ska ge upp, att hans irrfärder till slut leder hem. Må så vara att vi under tiden får nöja oss med mobila utflykter och minispel med psykopatkaniner.

Jag orkar vänta. Somrarna passerar ju dessutom så fort nu för tiden.

Skicka en rättelse