Varje dag i snart tio år har jag slängt trånande blickar mot min bokhylla. Bredvid mina statyetter från samlarutgåvan av #Medieval II: Total War står en ensam black orc, den enda Warhammer-figur jag målat klart, som en konstant påminnelse om vad jag inte sällan kallat världens bästa kombination. Men hur vackert mitt hantverk än är räcker det inte till längre, för jag har sett [i]#Total War: Warhammer[/i"] i verkligheten.
Jag får väl erkänna att det ser en aning bättre ut än lill-Tobias första och enda Warhammer-figur. Bredvid Kejsare Karl Franz fjäderbeprydda hjälm och skimrande rustning ser en femtonårings osäkra penseldrag inte mycket ut för världen. Imperiets demigryph-ryttare, spjutmän, musketerare och trollkarlar ser bättre ut än i mina vildaste drömmar, och i #Creative Assemblys demo-rum på E3 skrattar jag smått för mig själv. Total War: Warhammer verkar mer troget Warhammers värld än deras gamla spel någonsin varit verkligheten.
Hur många tusen kronor hade dessa miniatyrer kostat, tro?
På andra sidan av det för Warhammer Fantasy-fantaster välkända Black Fire Pass står ett hav av greenskins. Orcer, goblins och horder av mer eller mindre frivilligt medtagna varelser, stora som små. Kameran, styrd av Creative Assemblys Simon Mann, skakar i takt med en jättes klumpiga fotsteg, och en väldig arachnarok-spindel tornar upp sig i bakgrunden. Det sticker till i mitt hjärta när en trupp black orcs springer förbi, tätt följda av deras ledare Grimgor Ironhide och hans livvakter ”da immortulz”.
Varken mina ögon eller min anteckningshand lyckas hänga med i den efterföljande striden. Medan vingklädda goblins katapulteras in över imperiestyrkorna och spjutmän spetsas av jättespindlar strider Karl Franz och hans grip mot Grimgor och hans wyvern (som tydligen kallas lindorm på svenska) i luften ovanför. En shaman frammanar ”The Foot of Gork” från himlen till de nu platta musketerarnas stora sorg, och en imperietrollkarl replikerar med en iskomet.
