År 2040 är Amerika inte sig likt. Sett ur en motorcykelknuttes ögon är det förmodligen rent av en ångestladdad mardröm. Framtiden bär med sig antigravitationsteknik som gör att de flesta glider runt i svävare. Att känna doften av bränt gummi mot asfalt är snart ett minne blott, åtminstone om den ondskefulle Ripburger får som han vill. Han är vice vd för Corley Motors – det sista företaget i Amerika som fortfarande tillverkar motorcyklar. Efter att ha mördat grundaren och motorcykelfantasten Malcolm Corley skrider Ripburger till verket: hädanefter ska de bara tillverka minivans.

Mitt i denna mordiska smet befinner sig Ben, ledaren för mc-gänget Polecats. Han blir oskyldigt anklagad för mordet och måste rentvå sitt namn och rädda sina vänner. Och kanske viktigast av allt: säkra tillverkningen av motorcyklar. Redan i premissen kan man ana att #Full Throttle är något utöver det vanliga.

En typisk amerikansk vägkrog år 2040.

Blandningen av biker-kultur och dystopisk framtidsvision utgör grunden för en väldigt egensinnig värld. Den dammiga puben i början av resan skulle sett ut som vilket hak som helst om det inte vore för de futuristiska bildskärmarna på väggen. Spelets oborstade knuttar påminner i stor utsträckning om sina motsvarigheter från idag – tills man stöter på de kriminella galningarna från Cavefish-gänget. Blinda, sand people-liknande och med en religiös övertygelse som kräver att de kapar lastbilar på motorvägen. Full Throttle har en väldigt unik framtoning, och att sätta sig på hojen och köra genom den farliga natten känns som att slira rakt ut i ett alldeles eget litet universum.

Än idag använder många peka och klicka-spel humor som manusmässigt klister med roliga skämt, fåniga situationer och knasig pusseldesign. Full Throttle har i och för sig en och annan lustig figur på rollistan, samt en handfull torra vitsar i manuset, men generellt ekar det förvånansvärt tomt på det charmiga humorkonto som Schafer annars håller så välfyllt.

[center]Bister biker-saga med attityd[/center]

Full Throttle är istället en hyfsat mörkt historia om en sammanbiten protagonist som gör vad som krävs i en värld som kastat honom vid vägkanten. Mellansekvenserna är många och välgjorda, vilket bidrar till en mer övergripande filmisk känsla än vad många av samtidens genrekompisar stod för. Med unika miljöer, stämningsfull atmosfär och en intressant historia turbo-rusar Full Throttle mot solnedgången på ett mycket tillfredsställande sätt. Men när vi kommer till rastplatsen med skylten “spelmekanik” skär sig motorn.

Mellansekvenserna är många och välgjorda.

Monkey Island-spelens ofta kluriga och smarta pusseldesign återspeglas sällan i Full Throttle. Det finns vissa moment, som att lura polisen genom att dra igång larmet på ett torn med bensin, som känns spelmekaniskt underhållande. Men i övrigt går det mest ut på att använda en grej på en annan grej, utan någon större fantasi. Däckavtagare för att öppna dörrar, och så vidare. Varvat med en hel del pixeljakter i miljöer där det är svårt att skilja användbara objekt från bakgrunden.

En annan sak som jag saknar är vida vyer. Många av de bästa peka och klicka-spelen från förr släppte lös spelaren på en stor yta med många områden att besöka, utan större restriktioner vart man kunde röra sig. Vilket ledde till en känsla av utforskande och äventyr. I Full Throttle är jag i princip alltid begränsad till ett fåtal bildrutor åt gången, innan Ben drar vidare till nästa snäva område.

Det är aldrig direkt uselt, men inte heller lika lyckat som hos många andra peka och klicka-klassiker. Som plåster på såren finns det enklare action-moment inbakade i upplevelsen, till exempel där man måste åka runt och spöa knuttar för att sno deras saker. Ett ganska kul inslag som skänker äventyret variation.

Dags för pixeljakt!

Full Throttle är inte ett spel vi minns för sitt gameplay, men det gör inte särskilt mycket. Det som gör att den bistra biker-sagan fortfarande står sig 20 år senare hittar vi i attityden och inramningen – i själva berättelsen. Resonemangen kring kamratskap, döden och plikt håller än idag.

Det är dock teman som hade kunnat utforskats ännu mer. Full Throttle fick redan när det begav sig kritik för att vara alldeles för kort. Sidospåren är ytterst få och vi tas sällan med på några natursköna vägar för att fördjupa bekantskapen med världen och dess invånare. Istället är det mer rakt på sak, en historia utan krusiduller som aldrig stannar för att tanka. Men trots det ändå ett unikt stycke spelhistoria som peka och klicka-fansen absolut inte får missa.