Det är dags att rädda världen från kärnvapen. Igen. Bara en penismetafor är skicklig nog att ta sig an uppgiften, även om han börjar bli extremt ärrad vid det här laget, den gamle ormen. I början av demonstrationen struttar Snake runt utan tröja och påminner mest om Frankensteins monster. Ärr överallt. Hans kropp tycks hållas ihop tillfälligt av nål och tråd. Men petitesser som extremt allvarliga och potentiellt dödliga skador stör inte Snake. Han har ett uppdrag att slutföra.
Plus – han är ganska arg. Hans fiender kommer inte gilla honom när han är arg.
Efter händelserna i #Metal Gear Solid V: Ground Zeroes ligger allt i ruiner. Skull Face har till synes slagit undan benen på Snake och kan nu ohotad sprida kärnvapendöd över världen. Och det är här vi kommer in i bilden. I #Metal Gear Solid V: The Phantom Pain gäller det att resa sig ur askorna och ta tillbaka den öppna spelvärlden från galningens radioaktiva klor. Det här verkar innebära att Snake måste göra allt från att ta kommandot över en egen armé till att blåsa fram över himlen i ett jetplan. Det är ett tufft jobb, och så vidare.
Ibland behövs en mech för att slutföra jobbet.
I det nya öppna upplägget måste spelaren nu hantera resurser och information för att bygga upp moderbasen igen. Resurser samlas in på olika uppdrag och sidouppdrag – inklusive onlinestrider. En resurs är till exempel soldater. De kan samlas in ute på fältet genom att söva ner vakter och medelst en lustig luftballong skicka hem dem till basen. Det är väldigt komiskt på ett klassiskt Metal Gear Solid-vis när stackarna rycks upp i luften med ett vinande. Om du skadar dem är dock risken stor att de inte överlever den obekväma luftfärden till moderbasen, vilket ger ytterligare en anledning att inte gå på som Rambo, utan satsa på en mer subtil spelstil.
[center]Makalöst läckert[/center]
Den som ändå vill härma Sylvester Stallones ikoniska karaktär har dock större möjligheter till det den här gången. Inte minst för att kontrollen är mer följsam än någonsin, men också för att utbudet av både vapen och fordon är riktigt stort. The Phantom Pain vill vara en sandlåda för dig att hitta din egen spelstil i. Du kommer få rida på hästar, flyga helikoptrar och till och med manövrera mechs. Helikoptrarna fungerar dessutom som mobila kommandocentraler.
När du valt ett uppdrag väljer du landningsplats från en karta. Därefter är det fritt fram att börja experimentera. I hopp om att öka omspelningsvärdet markant har varje uppdrag en slumpgenerator som innebär att förhållandena är olika varje gång. Första gången du provar ett uppdrag kan det vara sandstorm, för att i nästa vara strålande solsken. Du kan också välja om du vill ta dig an uppdraget nattetid eller dagtid. Det må vara lättare att gömma sig i nattens mörka vrår, men The Phantom Pain ser så makalöst läckert ut i fullt dagsljus att jag kommer få svårt att välja bort det.
Rambostilen är inte nödvändig, men fullt möjlig för den actionsugne.
Jag blir torr i halsen bara av att se hur den gassande solen bränner det blekta, dammiga stenlandskapet. Det ser helt enkelt fantastiskt ut. Förhoppningsvis är spelet lika mjukt som under demonstrationen också, där allt flyter på väldigt fint utan några tekniska problem alls. När Snake visslar på sin häst, börjar springa och hoppar på hästen i farten när den kommer ikapp ser allt väldigt smidigt och naturligt ut.
Även andra inslag kan ändra sig. Snake stöter till exempel på ett får som både kan ”rekryteras” med en ballong men även till exempel ställa sig mitt i vägen och få trupptransporter att stanna så att de kan kapas. Nästa gång kanske fåret inte är där. Olika förutsättningar varje gång, som sagt.
Trots allvarligt krigstema finns det gott om utrymme för humor.
Jag gillar verkligen att Snake känns mer rörlig och dödlig den här gången. Svårigheten ligger i att genomföra planen på ett snyggt och effektivt vis, snarare än begränsade kontroller. Han är fortfarande inte en enmansarmé, förstås, men med ökade möjligheter kommer förhoppningsvis mer dynamik och omväxling.
Om berättelsen blir mästerverk eller pekoral återstår att se. Ground Zeroes lovade i mina ögon inte speciellt gott i den bemärkelsen. Men spelmässigt har The Phantom Pain god potential att bli något alldeles extra. Ambitionerna är höga, idéerna finns där, och om alla de enskilda inslagen kan smälta samman till en fungerande helhet bör det här bli Snakes största stund.
