Ända sedan jag i ganska tidig ålder läste William Gibsons Neuromancer har jag drömt om cyberrymden och virtuella verkligheter. Men det tidiga 90-talets löften om den nära förestående virtual reality-framtiden var en dröm som gick i kras. Tills nu. Vi behöver nämligen inte längre tala om framtiden. Det här är samtiden.
Jag hade redan översatt en fet artikel om SteamVR när jag fick erbjudandet att testa det genom HTC Vive på Gamescom-mässan. Allt jag hade läst och sett om det var nästan lite för bra för att vara sant, så min nyfikenhet blandades upp med en ganska stor dos skepticism. Kan det verkligen vara så imponerande som mina utländska kollegor beskriver? Kan jag äntligen få möta den där virtuella världen jag förlorade hoppet om där någonstans samtidigt som jag hyrde Gräsklipparmannen på VHS från Happy Station i Grums?
Ja, skulle det visa sig.
Det stora blå
Den första delen av demonstrationen är den bästa. De bryter ner min skeptiska rustning på en nanosekund genom att transportera mig ner till havets botten, där jag kan spankulera omkring på ett sjunket fartyg.
Hela grejen med Vive är nämligen att du kan röra dig (relativt) fritt i det virtuella rummet. Lasrar utplacerade på olika ställen i rummet läser av din position och bygger den virtuella världen runt dig. För att du inte ska springa in i väggar läses de också av och dyker upp som ränder när du närmar dig dem. Du får alltså en visuell varning innan du knockar dig själv.
Däremot är kabeln som hänger ut från VR-hjälmen lite bökig. Det förtar inlevelsen lite att behöva ha koll på den hela tiden så att jag inte snubblar och kraschar både mig själv och apparaturen. Det är dock ett av ytterst få problem, och förhoppningsvis har de kommit på en bra lösning på detta innan den kommersiella lanseringen senare i år. Jo, du läste rätt. I år.
Först blinkar jag mest förvånat och drar nästan instinktivt efter andan. Jag känner ju att jag inte är under vatten, och jag ser på miljön att den är konstgjord, men inlevelsen och djupet i bilden är fenomenal. Allt är så stort. Det är inte ett litet rum – det är ett helt världshav som sträcker ut sig åt alla håll. Jag går fram till relingen och böjer mig över den för att titta ner. Hur detta ser ut när jag försiktigt rör mig i rummet och hukar, böjer mig fram och konstant säger ”woooooow” vill jag inte ens tänka på.
Djuphavsgraven som sträcker ut sig nedanför skeppet ger mig svindel. Jag är höjdrädd och tvingas rygga tillbaka. Det känns verkligen som om jag skulle kunna falla ner där och sjunka i alla evighet. Plötsligt blir jag varse något enormt som sveper förbi i periferin. Jag vänder mig om och får syn på en enorm val majestätiskt svepa förbi ovanför mitt huvud. Det är ett genuint gripande ögonblick. Djuret rör sig smidigt och med tyngd, och simmar upp längs med fartygets sida. Jag kan gå fram och se in i dess öppna öga. Den ser mig. Där och då är jag helt säker på att valen ser mig.