Nog måste det säga något om Hideo Kojima att han inleder sitt magnum opus med att låta Snake kravla runt på ett sjukhusgolv alldeles för länge, stirrandes på sin egen ass-crack. Kanske säger det ännu mer om mig att jag inleder en recension med de här orden, förvisso. Men jag ska förklara mig.

Den timslånga prologen fungerar som utdragen tutorial. En förvirrad Snake som nyss vaknat upp från en nio år lång koma ledsagas av vad som tycks vara en inbillad version av honom själv. Det här fantasifostret har ett sjukhuslinne på sig, och inga byxor. Så när jag kryper efter mig själv för att hitta ut så är det omöjligt att inte samtidigt få sig några fina glimtar av min egen nakna bakdel.

Ett smygarspel med valfrihet är inte alltid tyst.

Prologen är full av våld och bombastisk dramatik när några av spelets till synes övernaturliga skurkar introduceras. De där släta skinkorna blir i det sammanhanget mest en märklig distraktion snarare än något som tillför narrativet något.

Å andra sidan är det också Kojimas uppfinningsrikedom som ger hans världar liv, och en atmosfär som alltid känns egensinnig och unik. #Metal Gear Sold V: The Phantom Pain är kreativt, stort och oftast makalöst bra. Även om det ibland går lite vilse och börjar stirra på sin egen stjärt.

Ta dig friheter

Direkt efter den hårt styrda och ärligt talat ganska trista inledningen öppnar spelet upp sig. Snake förs ut till sin nya bas i havet, presenteras för sina hjälpredor Ocelot och Miller och ger sig sedan direkt ut på äventyr i 80-talets Afghanistan.

Redan från början finns några olika huvuduppdrag och sidouppdrag att välja mellan, men rent teoretiskt kan du bara rida runt på den hyfsat stora kartan och se vilka uppdrag du råkar på. Det är smidigare att ta fågelvägen via helikopter, men valet är ditt.

Valet är alltid ditt i Phantom Pain.

Om prologen var mer som de gamla MGS-spelen, där du inte kan ta två steg utan en mellansekvens, så är de resterande första 20 timmarna raka motsatsen. Gamla fans kan säkert bli besvikna på bristen på codec-samtal och långa mellansekvenser. Själv saknar jag dem inte alls, mest för att jag har så roligt när jag smyger omkring i de dammiga berglandskapen och de trasiga byarna.

Klart bossen ska ha ett eget zoo.

Det är lätt att spendera en halv livstid bara med härligt märkliga sidosysslor som att fånga djur till ditt eget zoo. För naturligtvis bygger Snake en egen djurpark på sin oljeborrliknande militärbas mitt i havet. Inga halvmesyrer här inte.

Naturligtvis kunde berättelsen varit mer närvarande. Det tar många timmar innan något alls händer, egentligen. Snake utför diverse till synes slumpmässiga uppdrag, börjar bygga upp sin armé och uppgraderar moderbasen. Och det finns så mycket att göra att det är lätt att glömma varför du ens är i Afghanistan överhuvudtaget.