Vissa hävdar att bilspel allt mer rör sig mot arkadbetonade marker. Även om verkliga kärror står modell och kartongtexter högljutt gastar om simulation och fysik, har få spel något med verklig bilkörning att göra. Ett par sällsynta undantag på senare år är Live for Speed och de svenskutvecklade GTR och GT Legends. Slagorden lyder skoningslös realism och man kan inte neka till att det ligger viss prestige i att välja tung simulation framför Need for Speeds lättuggade attitydfloskler.

"Vi nickar menande åt utvecklarhåll och tackar för det självklara"

Bugbear, finsk utvecklare med ett par stabila bilspel i bagaget, visade med 2004 års Flatout att man skiter blankt i prestigen. Föregångaren Rally Trophy (2001) var retrorally med smått fantastisk körkänsla i skolan simulation. I Flatout var körningen förenklad och fysiken skoningslös - krocka för hårt och föraren flyger genom vindrutan. Fysik- och trasdockeeffekter förärades faktiskt en egen del i form av minitävlingar, med absurditeter som höjdhopp och bowling med förarna som redskap/hjälpmedel.

En lovande spelupplevelse...

Nyhetens behag har förstås svalnat i Flatout 2, som i sann uppföljaranda bjuder på förfiningar av ett testat koncept. Välkomna sådana, ska tilläggas. Hur kul originalet än var drogs det med brister som repetitiva banor, krascher och uselt multiplayer (externa program krävdes, trots befintligt onlinestöd!). I tvåan är multiplayer inbakat från start. Vi nickar menande åt utvecklarhåll och tackar för det självklara, och riktar samtidigt en fråga av vital natur till utgivaren Empire Interactive:

Är ni bekanta med uttrycket "När snålheten bedrar visheten"?

Ibland får vi recensenter en speciell testversion, vilket är fallet här. En ilsken popup-ruta informerar vid varje spelstart om att produkten inte är för kommersiellt bruk (vadslagning med polarna? Privat bruk verkar rimligare...), jag uppmanas att skaffa köpversionen för vidare spelande. Jag kan nästan - nästan - acceptera en utgivare sniken nog att vilja få recensenter att betala för ett spel de ägnat en vecka åt att testa och informera om (ren gratisreklam, om spelet är bra), men när testversionen inte funkar online är det något inombords som brister. Hur ska jag kunna bedöma ett spel jag inte får testa allt av...?

"...jag kommer knäcka de satans skivorna"

Testversioner ska jämställas med butiksupplagorna - vad vi testar ska vara samma sak som det spel du köper. Multiplayer fungerar inte, men det är inte trasigt. Jag gissar, men kan inte lova, att det smider dugligt - en halv poängs avdrag i betyget. Var det värt det, Empire, att försöka tjäna en fyrhundring extra? Spelar ingen roll, jag hade ändå aldrig köpt spelet. Aldrig! Så fort denna recension är färdigskriven avinstallerar jag testversionen och hoppas att min dator fungerar framöver. Och jag kommer knäcka de satans skivorna.

...som kör käpprätt åt skogen

Det har inget med trots att göra, ej heller bitterhet (givet - jag är uppväxt i Dalarna). Orsaken är Starforce, det högst kontroversiella kopieringsskyddet som vissa hävdar är effektivt, andra säger är av Djävulen sänt. Har ett par Starforce-relaterade recensioner i bagaget, har aldrig stött på några större problem. Men Flatout 2 blev ett vidrigt bevis på konsekvenserna av vissa företags vilja att med alla medel bekämpa piratkopieringen. Och köparna får betala priset.

Installationen går som den ska, likaså fungerar spelet fullt okej. När jag nästa gång ska starta datorn tvärdör den mitt i Windows-laddningen. Felsäkert läge startar, men med grafik så korrupt att det är omöjligt att uträtta något - jag hittar inte startknappen, än mindre kontrollpanelen. Efter tonvis med väl valda blasfemier av fullständigt absurd programvara lyckas jag skaka liv i min kära XP-installation.

Man river eld på webbläsaren, knackar in sig på en viss spelutgivares supportavdelning, klämmer iväg ett par sakliga, inte alls bittra frågor om de bekymmer som just höjt pulsen till grindcore-tempo. Ställer in mig på ett mycket intressant svar. En vecka senare väntar jag än.