Ända sedan det första #Guitar Hero tog struptag på mig 2005 har jag längtat efter den här gitarren. När mina fingrar hade slutat värka efter de tidiga dusterna med "Symphony of Destruction" i Super PLAYs spelrum började jag önska att någon kunde bygga en Guitar Hero-gitarr som kändes som äkta vara.
Ingen sådan verkade dyka upp, så vi tog saken i egna händer och lade ut jobbet på entreprenad. En svensk gitarrbyggare tog en äkta gitarr (en billig asiatisk Fender-kopia, men ändock), fräste ut innanmätet och monterade in elektroniken från en Guitar Hero-kontroll. Resultatet var mastigt. Tungt. Tufft, tyckte man då. Tyvärr hade vi valt form före funktion och sänkt ned knapparna för nära halsens nivå så den blev oerhört svårspelad. Men drömmen om en fullstorleksgitarr levde vidare. Och nu har Logitech alltså hoppat på Guitar Hero-tåget och hörsammat mina böner med sin sjukt påkostade Wireless Guitar. Frågan är bara om den inte kommer fyra år för sent?
Gedigen kvalitet
Första känslan när jag plockar upp gitarren och ska hänga den om halsen är en av tyngd. Så gott som hela gitarren är byggd i trä – halsen i ett ospecificerat träslag och greppbrädet i rosenträ. Storleken är densamma som en riktig gitarr, vilket är betydligt större än de officiella plasttillbehören till både Guitar Hero och Rock Band. Känslan av leksak är nästan helt borta – om det inte vore för fem färgglada plastnappar.
För så är det ju. Oavsett hur mycket pengar vi lägger på en Guitar Hero-gitarr så är det en leksak som det ska spelas på. Oavsett vilket träslag den är byggd av så är det bara fem plus en knappar vi kommer använda när vi spelar. Det går inte att bygga sig ur den begränsningen.
Maxar din rockstjärnestatus i spelsammanhang.
Tur då att den här gitarren i de flesta avseenden fungerar utmärkt att spela på. Inledningsvis, som alltid när jag byter gitarr, hade jag lite svårt att hitta knapparna i blindo i de snabbare partierna i de krångligaste låtarna. I det här fallet beror det på att själva knapparna sitter med några millimeters större mellanrum än på vanliga modeller. Det blir med andra ord ett längre avstånd mellan grön och orange än man är van vid, vilket gör att man får sträcka fingrarna och spänna handen till det yttersta för att kunna sätta de bredaste ackorden. Kanske ger det en ökad air av äkthet – jag är osäker på hur breda händer och långa fingrar man måste ha på riktig gitarr – men det blir helt klart en extra utmaning i vissa låtar.
Anslagsknappen är distinkt och betydligt tystare än den på någon förstapartsgitarr. Huruvida man faktiskt vill ha den helt tyst är ämnet för mången het debatt. Själv använder jag ofta klickljudet i anslaget som ett slags metronom – taktkänslan ska höras lika mycket som kännas. Då vet man att man spelar rätt. När det ljudet försvinner ökar förstås inlevelsen istället. Ljudet från högtalarna får mer utrymme, men återigen: för många lär det bli en funktion som knappast gör det enklare att spela.
Märkligt nog, när Logitech varit så duktiga på att eliminera ljudet i anslaget, så låter det istället en hel del om de fem ackordknapparna. Och det är inte när man trycker ner dem som de låter, utan när man släpper upp dem. Det här kan ge upphov till rätt jobbiga taktproblem, eftersom det störande biljudet alltså inträffar strax bakom takten istället för rakt på, som en ljudlig anslagsknapp skulle göra.
