Jag har just varvat Bayonetta och kan inte sluta skaka på huvudet. Det är sant. Jag kan liksom inte greppa spelets sista timme. Jag känner mig komplett överkörd, mycket förvirrad, ja, faktiskt helt jäkla koko. Vad är det med just japanerna och deras oförmåga att rita en rak linje mellan olika skeenden? Logik existerar liksom inte, eller i alla fall inte på samma villkor som vi västerlänningar omfamnar. Saker och ting... händer bara och ingen ifrågasätter varför.

Bayonetta börjar sitt äventyr med fyra pistoler (en på varje lem). Hon hittar dock ganska snart andra vapen att leka med, som ett par kattklor och en katana.

Nå, jag ska självklart inte spoila vad som händer, för är du som jag och heligt trött på allt vad dramaturgiskt berättande heter och innebär, kommer du dyrka den där sista timmen, placera den på piedestal och berätta om den för dina barnbarn på din ålders höst.

Allt jag faktiskt kan säga är att det inte var helt oväntat.

Wack-attack

Har du någon gång spelat ett Devil May Cry har du spelat Bayonetta. Skillnaden är vid första anblick hårfin. De intrikata striderna är snabba, snygga och obarmhärtiga. Fullständig fokus är ett krav. Båda spelen sportar också en ganska apart inställning till estetik och berättande. Dante är en klurig halvdemon som levererar dräpande kommentarer och trivs bäst i skinnpaj och boots. Bayonetta är en häxa med glimten i ögat med en färgsprakande sexualitet vilket kanske är anledningen till att hon klär sig i sitt eget hår. Mellansekvenserna är helt vansinniga och inkluderar MTV-klippning, torped-inzoomningar och kitschig musik.

Så visst är det lätt att se Bayonetta som ett Devil May Cry med läppglans och push up-bh. De inledande banorna skvallrar egentligen inte om något mer.

Det är först efter spelets första - extremt spektakulära - bosstrid man börjar ana ugglor i mossen. Och sedan händer det. Spelets andra hälft fullständigt exploderar av galna utspel. Vid ett tillfälle grenslar till exempel Bayonetta en kärnvapenmissil för att sedan bjuda på en fartdopad shoot 'em up-sekvens över ett klarblått hav. Som hon själv uttrycker det med ett rop: "Det här är min egen Fantasy Zone".