Egentligen säger huvudkaraktärens namn - Rico Rodriguez - allt. #Just Cause 2 är ett spel som inte tar sig självt på allvar, någonsin. Det mesta, från galen fysik till ostiga dialoger och Hollywood-explosioner, är hela tiden uppskruvat till en överdriven nivå. #Avalanche Studios vill att du ska sluta tänka ”Hur spränger jag den här militärbasen?” Tänk istället ”Hur gör jag det på häftigast sätt?”

Det börjar redan i det första uppdraget. Medan du får en uppdragsgenomgång i helikopter blir du beskjuten av raketer, vilket gör att ni tappar både kollega och minneskort med hemligstämplad information. I orätta händer kan den (informationen, inte kollegan) göra enorm skada så Rico gör det enda rätta, slänger sig ut från ett par hundra meters höjd för att läxa upp de ivriga avtryckarfingrarna och säkra uppgifterna. Innan jag slår i marken jagar jag ikapp den namnlösa soldaten, snor åt mig min PDA som han fingrade på innan den överraskande luftturen och i sista sekunden fäller jag ut fallskärmen.

Tandemhopp var en svensexeklassiker, tills detta

Uppe på det snötäckta bergskrönet får jag utsikt över hela Panau, ö-världen där Just Cause 2 utspelas, och den sträcker ut sig så långt ögat (eller är det skärmen?) kan se. Det är skymning så det enda som syns är klungor med lysande punkter. Peter Johansson, spelets designer, inflikar att alla prickar är faktiska ljuskällor i världen och om vi ville (och hade tid) skulle vi kunna ta oss dit utan laddningstider. Uppvuxen med de tre fejkade dimensionerna i #Doom är det svårt att inte bli lite imponerad.

Sightseeing är dock det sista jag kommer att ägna mig åt den närmaste timmen. Det var ju som sagt några militärer som gjorde misstaget skjuta på min kärra och någon måste betala, som den gamle hertigen sa. Eftersom det är andra gången jag besöker Panau har jag en hyfsad inblick i kontrollmekaniken, som kräver lite träning för att spelet ska stå ut från mängden. Eller rättare sagt, du måste lära dig att bemästra änterhaken. Utan den är det inte mycket som skiljer titeln från standardmallen för öppna actionspel i tredjepersonsvy. När användandet av den känns lika naturligt som att kasta granater och skjuta automatkarbin uppstår magiska stunder där du skickar iväg fiender mot fall på flera hundra meter eller binder ihop dem med passagerarflygplan som är på väg att lyfta.

Krasch och boom - de enda valörerna som räknas på Panau

I kombination med fallskärmen är den dessutom inte bara ett vapen utan även transport. Fäst den i en vägg, veva in dig och fäll ut skärmen för en undanmanöver James Bond skulle bli avundsjuk på. Väl uppe i luften kan du med lite finess använda haken för att få ny fart och det finns till och med en utmärkelse för hur högt upp du kan ta dig utan att nudda marken.

Vehicles and stunts - MiniDoc
[video=4153]