John:
Svenska Grin höll oss suktande extra länge. Elakt, tyckte vissa, eftersom konsollirarna fick sina versioner av Ghost Recon: Advanced Warfighter ett bra tag innan vi pc-gamers fick chans att köpa ett exemplar. Om det var på grund av förseningar hos Grin eller ovilja hos Ubisoft får vi spekulera kring någon annan gång, för nu är äntligen spelet här och det är dags att kliva in i Mexico City.
Scenariot är enkelt och amerikanskt. Under ett rutinbesök för den amerikanska presidenten hos sin mexikanska kollega i huvudstaden Mexico City går något på tok. Upprorsmakare försöker sig på en statskupp och lyckas förvånansvärt väl. De två presidenterna hamnar mitt i eldstriderna och måste evakueras illa kvickt. Problemet är bara att gatorna svämmar över av rebelliska soldater, beväpnade till tänderna.
Vem är rädd för spöken?
Som kapten Scott Mitchell för du befälet över en grupp på tre av de bäst utbildade och utrustade soldaterna den amerikanska krigsmakten kan uppbringa. Året är 2013 och tekniken har kommit en bit framåt. Förbandets styrka är dess rörlighet och dess avancerade tekniska utrustning, något som jämnar ut fiendens numerära övertag. Fyra elitsoldater kan orsaka nog så mycket skada trots ett motstånd på flera hundra tungt beväpnade milismän.
Tomas:
Att handlingen är förlagd till en av världens största städer märks direkt, inte minst när du för första gången kikar ut genom helikopterfönstret på väg till uppdragen - utsikten är mäktig. Du kan inte kuska runt helt fritt, men storleken och de generösa avgränsningarna (varning via radio om du går för långt åt fel håll) gör att uppdragen kan lösas på flera sätt. Att du bestämmer vad medsoldaterna ska göra (order ges individuellt eller i grupp) ger ytterligare variation. Ordergivning sker på två sätt: snabbkommandon med musen eller mer detaljerat och i flera steg via en översiktskarta som visar den närmaste omgivningen i realtid. Trots fågelperspektivet är kartan på sätt och vis tredimensionell, zoomning och förflyttning ger begränsad bild också i vertikal led - mycket användbart. I vissa uppdrag har du dessutom tillgång till en fjärrstyrd svävare med kamera, med vars hjälp du får detaljerad information om önskat område.
Ordersystemet är inte hundraprocentigt, främst för att datormedspelarna inte alltid gör vad du vill. De blandar vettigt rörelsemönster - smyger från skydd till skydd - med att placera sig mitt i fiendens siktlinje. Stundtals har de också svårt att hitta rätt i trånga passager och tar istället vägen runt, med direkt livsfara som följd. Jag saknar också tydligare kommunikation; ordern bekräftas via radio, men om flera order är utdelade vet du inte vem som anropar. I strid gör gubbarna dock sitt jobb, pangar skickligt och utan pardon. Fienden bjuder bra motstånd också på lättare nivåer, rör sig trovärdigt och tar gärna skydd. För det mesta. Ibland vägrar kompisen nära en just avlivad rebell märka vad som händer - det luktar scriptning. Perfekt datorintelligens låter vänta på sig och under tiden duger denna gott.
Svårighetsgraden och det faktum att du inte kan snabbspara (autosparning gäller, triggas ett par gånger per uppdrag) gör de redan ganska omfattande uppdragen rejält långa, räkna med mellan en och två timmar på första försöken. Även om du är den enda i gruppen som måste överleva tjänar du storligen på att hålla medsoldaterna vid liv, särskilt eftersom du sällan vet hur mycket som återstår av vändan (nya order fås löpande via radio). Svårt, svettigt och förbaskat kul.
John:
Realism är ett nyckelord och svårighetsgraden stegras allt eftersom du klarar fler uppdrag. Under det första uppdraget tål du, av pedagogiska skäl, må hända lite för mycket för att känna dig tillfreds med realismen, men du kan lita på att det snart blir andra visor. Titta fram runt ett hörn eller korsa en gata i fel ögonblick så biter du i gräset - det krävs inte många kulor för att tvinga dig till de sälla jaktmarkerna.
I slutändan betyder det här att du med stor sannolikhet kommer spela varje uppdrag flera gånger. Att bli överraskad av ett maskingevärsnäste en kvart efter senaste sparpunkten är alltför vanligt för att kallas undantag. Några fuskkoder har heller inte dykt upp och bra är nog ändå det. Resultatet blir nämligen att hjärtat parkerar i halsgropen och spelet blir riktigt, riktigt spännande.
