Ibland kan krig bli lite oöverskådligt. Trupper i världens alla hörn, för många argsinta grannstater att blidka, hota och utöva diplomati med. Man ser inget slut på den utdragna konflikten, och glömmer efter ett tag bort varför och för vilka man strider.
Därför applåderar jag skalan i #Napoleon: Total War. Från den lilla, intensiva invasionen av Italien och kuvandet av Österrike, via mitt intåg i Egypten och plundrandet av Kairo, till den ödesdigra kampen mot Ryssland och det fatala slutet vid Waterloo känner jag en närvaro som inga tidigare Total War-titlar givit mig. Jag bryr mig inte om att de två första kampanjerna inte låter mig utöva diplomati som jag vill, eller att teknikträden inte är tillgängliga från början.
Historiens vingslag
Jag bryr mig inte om att jag stöter på skriptade händelser som för mig vidare via en nästan snitslad bana. För jag känner historiens vingslag! Ni vet, de där vingslagen som avtog dramatiskt i #Empire så fort man som svensk erövrat Moskva och fortsatte marchen längre österut. Eller när britterna utplånade Frankrike som nation. Eller när Danmark blev den största kolonisatören i världshistorien, med ett imperium som britterna bara kunnat drömma om. Då blev det mest en fråga om administration och logistik i en alternativ historiskrivning som alltid kändes lite skev.
Fransoserna tar stryk vid slaget som sedemera blev en stor hitlåt med Abba. Vem sa att schlager var ytligt?
Napoleon råder bot på allt detta, utan att för den delen utestänga de som älskar det jag själv tröttnat på. Den tredje kampanjen, efter Italien och Egypten, handlar om Napoleons totala dominans över Europa. Här är friheten mycket större, och hela Europa är ditt att göra med vad du önskar. Sedan är det möjligt att ta upp kampen med den megalomaniske dvärgen och kämpa som endera Österrike, Storbritannien, Preussen eller Ryssland i koalitionskampanjerna, som alla ger möjligheten att spela historiska eller mer klassiska, fria kampanjer för världsherravälde.
[video=4381]
