Det är lätt att bli nostalgisk över gamla skräck- och actionfavoriter från 80-talet. Den första Alien-filmen var jag egentligen för ung för att se och jag tyckte också att den var skitläbbig, tills min modigare kamrat stängde av ljudet. Rovdjuret var också lite småförbjuden på grund av att det hängde flådda människor i träd men tack vare VHS-kassetter från äldre syskon och några långraster hade vi ett nytt samtalsämne på skolgården. Vem skulle vinna mellan dregglande xenomorpher och en maddafacking-ful jägare från en annan galax?
Galaxen är inte stor nog för oss båda, dreggelfjant!
För elva jordsnurr sedan, året innan millennieskiftet skulle döda våra datorer via datumvisaren, gav #Rebellion oss inte något definitivt svar men möjligheten att pröva våra teorier i praktiken. #Alien versus Predator uppfyllde många gamla pojkfantasier och gjorde det dessutom väldigt bra. Få spel, om något, bjöd på tre så pass olika upplevelser som kampanjen gjorde och jag kan inte räkna antalet timmar vi spenderade tillsammans på banan Stranded i hopp om att överleva så länge som möjligt.
Förutsättningarna för ett nytt och tredje #Aliens vs Predator är därför lysande. Vi som växte upp med varumärkena som ställs mot varandra i blodig strid är äldre och behöver inte vänta på någon högtid eller födelsedag för nytillskott i spelsamlingen. Varför känner jag då en sådan matthet efter mina timmar med en pipande manick, en osynlig lemlästare och testosteronmyror sprungna ur HR Gigers förvridna fantasi?
Dammigt spelkoncept eller förfinad smak?
Kanske har jag blivit mer kräsen, det räcker inte längre med ett par välkända figurer och en massa blodskvätt för att tillfredsställa min spelsmak. Den hungrar efter mer än repetitivt pangpang och med tanke på att respektive kampanj inte sträcker sig längre än två-tre timmar är det förvånande att jag hinner bli lätt uttråkad under varje.
Vem vare som kasta!?
Soldaterna känns lite som vilken dussinpangare som helst. Rebellion överanvänder sitt starkaste kort redan från början så den pipande rörelsesensorn förlorar sin effekt. De falska alarmen dränker de skarpa och jag börjar fundera på att skicka Pojken och vargen till chefsdesignern. Jag litar därför mer på mina ögon och att se den artificiella intelligensen kämpa med att styra aliens över rör och vinklar blir nästan skrattretande. Alla kan ju inte ha fötts ur bröstet på någon med epilepsi. Ett högre polygonantal per bana kanske inte bara är av godo. Inte ens när jag möter ett rovdjur blir det särskilt spännande, det kan till och med vara en av de stelaste och tråkigaste bossfajterna sedan avslutningen på #Half-Life.
[video=4282]
