Först #New Super Mario Bros. Nu #Super Mario Galaxy 2. Helt plötsligt har Shigeru Miyamoto slängt alla sina tidigare förbehåll att göra raka uppföljare på sina Mario-spel och börjat ta den enkla vägen. Tidigare har han visserligen gett oss mer av det gamla och goda - men åtminstone i ny, fräsch förpackning. Nu är det återvinning som står på programmet.

Inledningsvis är jag således skeptisk. Sedan börjar jag spela. Tio banor senare slänger jag mina förbehåll all världens väg. Någonstans lyckades jag glömma bort att #Super Mario Galaxy är världens bästa spel. Och att Shigeru Miyamoto är världens bästa spelskapare. En ekvation behöver inte vara svårare än så.

Gröna vågen

Ni vet den där underbara känslan när man knappt kan sitta still, det bara bubblar i kroppen, ögonen är fuktiga av glädje och håret på armarna nästan krullar sig av skrikande jubel? Det är väldigt mycket av den varan i Super Mario Galaxy 2.

Yoshis återkomst är en succé från första början. Se så glad han själv är. Underbart.

Jag står utanför Yoshis hus. En liten skylt meddelar mig att den gröne, sköne inte är hemma. Antagligen är han, precis som Mario, ute och bekämpar slöddret. Jag tänker på första gången jag besökte hans hus i Super Mario World. Han var inte inne då heller. Men man visste vad som komma skulle.

Och på nästa bana dyker han upp. Yoshi är, som sig bör, spenat och dunderhonung i ett, Marios egen vandrande stridstank. Strax får jag prova på att blåsa upp honom med helium och sakta stiga mot himlen samtidigt som en liten meteorit satt i rullning agerar bakgrund. När så luften tagit slut för Yoshi och vi faller hittar vi ingen mark. Istället snurrar vi runt meteoriten som vi vore en satellit i omloppsbana. Det är ett fantastiskt ögonblick. Men bara ett av många.

Peppar, peppar...

Farliga branter som gränsar till nittio graders lutning är till exempel inga problem för spelvärldens mest slagkraftiga radarpar. Inte om Yoshi råkar få i sig lite stark peppar. Då rusar han iväg som ett snälltåg, helt röd i ansiktet.

En oroväckande syn, minst sagt. Har svamparna gått Mario åt huvudet?

Kontrollen är grym som vanligt men jag noterade lite oroväckande att om pepparn slutar verka mitt i ett nittiogradershopp upp i luften går det inte att styra Yoshi längre. Istället flaxar han bara bakåt om man försöker sig på hans klassiska stanna-kvar-i-luften-manöver. Märkligt.

Yoshis glupska natur visar sig vara särskilt ovärderlig i en superfräck bossfajt med en gigantisk robot som skjuter bullet bills. Dessa mumsar Yoshi i sig och kan sedan skjuta tillbaka på bossens svaga punkter.
En annan häftig strid utspelas på en liten, rund planet där man ska nyttja Marios nya vapen, snurrborren. Med den kan man göra en rak tunnel genom hela planeten och borra sig in i en annars väl skyddad cockpit tillhörandes ytterligare en läskigt stor robot.

Sadistisk, underbar smärta

Den pråliga, glänsande borren får även spela huvudrollen på en härligt vertikal bana där det hela tiden gäller att borra sig upp på rätt ställe. Det hela är vansinnigt läckert utfört och ännu en fjäder i hatten för Nintendo.

Något som det Kyoto-baserade företaget är måna om att poängtera är att 2010 ska bli året då även luttrade spelare ska tillfredställas. Super Mario Galaxy 2 är inget undantag. En av banorna jag testar är ett under av sadistisk ingenjörskonst. Här breder ett lapptäcke i blått och rött ut sig högt uppe i rymden. Genom att knycka till med Wiimoten aktiverar man de blåa och röda plattformarna i omgångar och kan hoppa mellan dem. Lägg till slingrande eldnät och rullande chain chomps och man balanserar på en minst sagt slak lina.

Kalaskulan sprider kärlek

Nej, det dröjer inte länge förrän förvandlingen är komplett och jag slutar vara speljournalist och istället iklär mig rollen som lallande fanboy, alldeles rosig om kinderna och proppmätt i hjärtat. Vid ett tillfälle mellanlandar Mario på en liten skitplanet och han ska egentligen bara hitta nästa stjärna som för honom därifrån och ut i rymden igen. Men så upptäcker jag att blommor och blad slår upp i mina fotspår och på nolltid har den lilla stenhögen förvandlats till en underskön picknickplats. Bara sådär, helt apropå. Som det inte var något märkvärdigt alls.

Så föds kärlek.