”Rör mig inte, du är äcklig!”, skriker hon. Jag gör misstaget att skratta, men till mitt försvar är det väldigt roligt. Jag har lyckats övertala min flickvän att spela lite Halo i split-screen. Hon är inte särskilt förtjust i spel, och när jag skjuter henne en gång för mycket rinner bägaren över. Jag skrattade inte åt att hon förlorade, det vore ju bara fånigt. Men det är något väldigt underhållande med irriterade människor.
Jag har väldigt många bra minnen av att spela split-screen i Halo och dess uppföljare genom åren. Inte med min flickvän, eftersom en gång var nog för att riskera förhållandet, men med vänner och syskon. Att #343 Industries valt att inte inkludera det i #Halo 5: Guardians är utan tvekan en stor besvikelse. Det är så tätt förknippat med serien att kunna spela igenom den med en kompis i samma soffa.
Tänk vad kul det vore att panga på den här fulingen tillsammans i samma soffa
Men Halo 5 handlar trots allt fortfarande i första hand om att ha roligt tillsammans. Och om ett och annat utbrott, förstås. Trots bristen på split-screen så är kampanjen helt klart gjord med co-op i åtanke. Spelar du ensam har du ändå hela tiden tre AI-kompanjoner med som erbjuder eldstöd och hjälper dig upp om du åker på stryk. I alla fall i teorin.
Storyn tar vid där förra spelet slutade, men bryr sig föga om att förklara vad som försiggår för nya spelare, eller för den som hunnit glömma. Allt kretsar kring två grupper, och deras respektive sökanden. Master Chief och hans gäng letar efter Cortana, medan Spartan Locke tar med sig Nathan Fillion och letar efter Master Chief. Med andra ord är det en lång följa John-lek.
Dubbla opersonligheter
Att dela upp handlingen mellan två grupper borde ha viss potential att erbjuda lite nya perspektiv och variation, men det händer aldrig. Mest för att Locke och Chief verkar tävla i vem som kan vara mest opersonlig och tråkig. Inget skiljer egentligen grupperna åt, och de färdas ofta genom samma miljöer fast vid olika tidpunkter. Inte ens deras motivation skiljer sig särskilt mycket åt i grund och botten, och konflikten mellan dem känns därför mest tillgjord och onödig.
Inte heller på ett narrativt plan görs det något intressant med konceptet. Av och till får vi välgjorda mellansekvenser, men ofta blir jag mest fundersam över varför jag inte får spela det spektakulära som händer på skärmen istället för att bara titta på det. Kampanjen hade nämligen verkligen behövt lite mer spelmässig variation för att väga upp för sitt slappa berättande.
Nej, Nathan Fillion har inte blivit en vuxen cosplayare
Det är inte en dålig kampanj, men den är lite ojämn, karaktärslös och i längden allt för repetitiv. Att vi tvingas slåss mot samma boss, den transformers-doftande tönten Warden Eternal, om och om igen är till exempel ett väldigt märkligt val.
Några välkomna avbrott i form av nivåer med mechs och flygfordon gör sitt för att erbjuda lite nya saker att leka med, och striderna är var för sig oftast intensiva och roliga nog för att jag inte ska tröttna. Det är storslaget och spektakulärt, men under de där massiva rustningarna ekar det tomt. Nathan Fillion ingjuter en gnutta mänsklig charm i berättelsen, men han har för lite att jobba med för att göra något större avtryck. Det är dock ganska underhållande att se Fillions huvud nedtryckt i en spartan-dräkt.
