Så var det dags igen. Årets utgåva av den ständigt omdiskuterade Call of Duty-serien börjar med att du får armarna avslitna av en robot. Det är passande, på något märkligt vis, och det säger en del om hur #Treyarch har arbetat med Call of Duty: Black Ops 3, som årets instans heter. Bort med alla mänskliga delar och in med skinande, slipade robotdelar. I början av kampanjen förvandlas din karaktär till en mäktig Robocop-soldat med alla möjliga krafter att leka med. Från att springa på väggar till att frammana cybergetingar som tänder eld på folk.
Det är befängt, så klart. Men det är inte problemet. Ansatsen till allvar som ändå finns kvar skaver, och får mig mest att tänka på hur långt serien har fallit sedan begynnelsen när kampanjerna faktiskt var fenomenala. Alla som säger att ingen bryr sig om singleplayer i Call of Duty har fel – vi är många som gör det. Eller som gjorde det, åtminstone.
I år är framtiden här igen.
Visst lutade sig de första CoD-spelen mycket mot sin historiska miljö, men de gjorde det bästa av dem, och lyckades på så vis ingjuta känsla och mänsklighet i det omänskliga. De lyckades skildra små glimtar av historiska skeenden. Det fanns en poäng med det fragmentariska och hoppiga berättandet eftersom varje nytt slagfält var bekant för oss från historieböckerna. I Black Ops 3 reser vi jorden runt utan att något egentligen händer, mer än att saker exploderar. Utan de historiska skeendena att luta sig mot hade Treyarch behövt satsa på karaktärer att relatera till, men inte heller den här gången får vi det. Spelarens karaktär är en anonym man eller kvinna som inte ens har ett namn, än mindre en personlighet.
Jag tror att Call of Duty hade vunnit mycket på att kasta av sig det sista av sina gamla föreställningar om att skildra krig och en gång för alla cementera sig som spelvärldens svar på Commando – dum, underhållande action utan pretentioner, med en rak intrig och tydliga karaktärer.
Dubbelpipig kampanj
Det är dock en matig, rejäl variant som bjuds i år. Black Ops 3 känns som en best of-samling med det bästa från senaste åtta årens CoD-spel. Det betyder att vi får inte bara en kampanj, utan två. Först en standard om Robocop-soldater, och sedan samma sak igen fast med zombier istället – som en liten trevlig bonus. Vi får också mer levande döda i ett HP Lovecraft-noir-doftande zombieläge med sin egen story om fyra kriminella typer som straffas av någon olycksbådande, allvetande figur. Zombieläget har sina fans, och jag kan förstå varför. Det har bra idéer, även om jag personligen tröttnar väldigt snabbt. Det är dock en estetiskt tilltalande och atmosfärisk variant vi får.
Sist men knappast minst har vi också multiplayer. Alla tidigare nämnda spellägen går att spela i co-op, både online och i split-screen, med tre vänner. Det är utan tvekan så både kampanjen och zombieläget är tänkt att spelas. Det kan tyvärr inte förta problemet med att kampanjen känns som en trött återupprepning av gamla explosioner (trots flera storslagna och spektakulära scener), men det gör den roligare att faktiskt spela.
Du kan spela hela Black Ops 3 i co-op.
Men som sagt – det är i bataljer online med andra som Call of Duty har vunnit sina största triumfer det senaste decenniet. I Blops 3 är förändringarna egentligen ganska få. Det bästa tillägget är lånet/stölden från #Titanfall med möjligheten att springa på väggar och dubbelhoppa högt upp i luften. Varenda match har gott om spektakulära uppgörelser mellan folk som flyger fram i luften, springer över ett stup eller kanar längs marken och skjuter vilt. De första timmarna känns det piggt och kul, innan det allt mer blir uppenbart att formulan i grund och botten är oförändrad.
Det nya systemet med specialister tillför inte heller så mycket i längden. I grund och botten representerar de mest olika specialvapen- och förmågor, och det blir lite underligt att se en massa likadana karaktärer springa runt och skjuta på varandra. Att du måste nå väldigt höga nivåer innan du kan låsa upp några av de här specialisterna är också ett konstigt val i min bok. Det gör bara spelet mindre variationsrikt från början.
I väntan på Titanfall 2.
Black Ops 3 är väldigt välgjort och gediget. I alla fall konsolversionen, som är den jag recenserar här. Jag har dock även hunnit testa PC-versionen en del, och den lider framför allt av ordentliga prestandaproblem. Att få en vettig framerate är till exempel inte det lättaste, och jag är knappast ensam om att ha det problemet. Om jag sänker ner anti-aliasing väldigt lågt flyter det oftast okej, men pc-porten är i skriande behov av en rejäl patch i skrivande stund. Det är extra beklagligt eftersom Treyarch bedyrade att de arbetade på sin bästa pc-version någonsin när jag pratade med dem Gamescom i somras. På konsol finns dock inga av de här problemen. Där är det silkeslent.
Call of Duty: Black Ops 3 känns som sagt som en best of-samling. Det är något av en kärleksförklaring till fansen, och som sådan fungerar den säkert utmärkt. Men det finns en anledning till att sådana samlingsalbum sällan får de allra högsta betygen av musikkritiker. De är fulla av fantastiska låtar, men vi har redan hört dem förut och vi behöver dem egentligen inte en gång till.
