”Fucking time travel.”
Sidekicken Beth sammanfattar perfekt mina känslor inför Remedys senaste. Fucking, jävla tidsresor. Det är ett på en gång uppgivet och beslutsamt konstaterande hon gör – vi är båda två tvungna att kämpa oss igenom (och kämpa mot!) Quantum Breaks alla vindlande stigar och svårgreppade krumsprång. Hon för att nå något sorts slutpunkt i ett virvlande, förvirrande tidsvortex som skulle göra vem som helst galen. Jag som recensent, för att nå sluttexterna, avlägga rapport och förhoppningsvis kunna känna någonting i maggropen längs med vägen.
Och känner gör jag, men kanske inte på det sätt Remedy Entertainment och dess förgrundsfigur Sam Lake hade hoppats.
Quantum Break utannonserades med en hel del ståhej redan 2013, som en Xbox One-exklusiv titel. Därefter höll Remedy föredömligt tyst om titeln, förutom enstaka framträdanden på större mässor. Förra året lättade de lite på draperierna och lät pressen testa ett par avsnitt. Våra reaktioner var kanske inte upp till par, och det blev inte bättre av att man nyligen ändå utannonserade en pc-version - som bara kommer att säljas via Windows Store.
Jag tänker inte gå in i detalj på den av Remedy framhävda storyn. Det handlar om tidsresor och störningar i tidsrummet som gör att huvudpersonen kan agera bortom fysikens lagar. Om bröder som hittar tillbaka till varandra, och gamla vänner som blir fiender. Om oheliga allianser. Det är egentligen allt ni beöver veta. Inte för att jag är rädd för att spoila upplevelsen, utan för att för att det i stort sett är det man bär med sig efter slutet, trots ansträngningar från Remedy att få oss att tro motsatsen.
För där föregångaren Alan Wake var ett berättande spel med pliktskyldiga men tillfredställande actionsekvenser, är Quantum Break i sina bästa stunder en finslipad shooter med ett ytterst besvärande narrativt ok. Remedy, och creative director Sam Lake i synnerhet, har ett Kojima-komplex av Guds nåde. No offense. Men när viljan att berätta en story som inte platsar i ett tv-spel och begäret efter att få stoltsera med Hollywood-kändisar övervinner känslan för “bra gameplay”, är man ute på hal is. Handlingen och manuset håller helt enkelt inte måttet.
Till saken hör att Quantum Break hade kunnat vara en riktigt bra, hjärndöd actiontitel. För visst njuter jag av utvecklarnas fingertoppskänsla för tighta stider med snygga effekter och en pumpande, dov ljudbild med ett soundtrack som sitter som en smäck över hela installationen. Krafterna som huvudpersonen Jack välsignas med är effektivt designade för att få spelaren att agera, gå i närstrid, röra på sig och vara offensiv.
Den som försöker överleva enbart genom att ta skydd (vilket huvudpersonen gör automatiskt med varierande framgång) får om inte annat en rätt trist upplevelse. Istället vill man sakta ner tiden i sfärer runt fiender, peppra dessa sfärer med kulor och sedan förnöjd se hur allt bly når sitt mål när tidsanomaliteten försvinner i en stor explosion. Eller varför inte förflytta sig framåt blixtsnabbt, sakta upp tiden med ett knapptryck och peppra fienden full med kulor i slow motion. Krafterna är designade att göra dina kills snygga. Arvet från Max Payne är fint. Jag hade roligare i det spelet, men man kan inte förneka att Remedy även här är mästare på publikfrieri.
