“It’s better to burn out than to fade away”, sjöng Neil Young. Förmodligen får han medhåll av de trasiga, brutna invånarna i Dark Souls groteska värld. Det har aldrig varit en spelserie där hoppet haft något större utrymme, men den här gången flämtar lågan mer än någonsin.

I #Dark Souls 3 är den falnande glöden det enda liv som finns kvar i världen. Snart är mörkret, och döden, total. Från det gistna virket i de nedgångna byarna, de spruckna slottstornen, de sneda, överfulla kyrkogårdarna och de stinkande, förruttnade träsken till den mörknande och hotfulla solen som till sist tornar upp sig som ett slutgiltigt löfte om undergången.

Det är fantastiskt visuellt berättande där miljöerna egentligen säger allting jag behöver veta om världen och dess invånare – både vad den en gång var och vad den nu reducerats till. Att vi får återbesöka en del områden från tidigare Souls-spel och se dem i ett än mer deprimerande tillstånd tillför dessutom till spelets speciella variant av storslaget vemod.

Dark Souls 3 använder ljus och mörker på ett riktigt läckert vis.

Stora, majestätiska drakskelett ligger stelnande på marken medan askan yr omkring dem, och de en gång så stolta salarna i Anor Londo ekar nu ensammare än någonsin. Överallt ligger döda kroppar, och även varelserna som fortfarande lever tycks tömda på det vi skulle kalla liv. Utmärglade zombier släpar sig jämrande fram, likbleka kultmedlemmar försöker desperat åkalla sina döda gudar och fradgatuggande, köttiga kreatur stryker runt i ständig jakt på nya offer att slita i stycken.

Och ändå finns här en gnista av liv i den falnande glöden – en kontrast till askan och förruttnelsen. Ett vagt hopp för spelaren att krampaktigt hålla fast vid i mörkret.

Det finns gott om referenser till föregående spel, och ledtrådar till bakgrunden för bossar, sidokaraktärer och platser för fansen att spekulera i. Det där är inte så intressant för mig då spelet redan berättat allt jag behöver veta bara genom alla detaljer i miljöerna. Det finns dock gott om lore att gräva i även den här gången för den som känner sig manad.

Firelink Shrine – hem ljuva hem.

Trots att Dark Souls 3 är den logiska slutpunkten för en serie som alltid handlat om den oundvikliga döden så är detta det mest lättillgängliga spelet i serien hittills. Kanske beror det på att jag vid det här laget redan har spenderat hundratals timmar i Souls-världen, förstås. Spelet vägrar fortfarande förklara många av sina koncept, och ofta får man som spelare famla sig fram i mörkret, vilket både är en frustration och en del av tjusningen. Men grunderna är spelet ändå givmilt med, och i hubområdet, Firelink Shrine, finns både smed och affär tillgängliga direkt från början (efter en inledande boss, förstås, ingenting kommer gratis), och det går tidigt att till exempel börja uppgradera vapen.