Det har gått fyra år sedan Telltale Games först imponerade med den kritikerhyllade tolkningen av The Walking Dead som gav fans ett nytt, interaktivt perspektiv på apokalypsen. Därför är det både överraskande och spännande att utvecklarna nu väljer att anknyta direkt till originalverket genom att göra en miniserie med tuffa Michonne i huvudrollen.

Även om utvecklarna redan tidigare provat att använda etablerade karaktärer, var farhågan att detta skulle begränsa möjligheterna för utvecklarna att ta ut svängarna. Lyckligtvis fungerar Michonne bra i det här sammanhanget och resultatet är en intressant mellanakt som kan göra väntan på den tredje säsongen lite lättare.

Överlag ligger tempot på en bra nivå. Under äventyrets inledande minuter hinner vår hjältinna dräpa ett tiotal zombier, dränkas i blod och samtidigt utkämpa en inre kamp mot sina hjärnspöken. Som vanligt hjälper jag till genom att rycka lite i styrspaken och hamra på knapparna.

Spelmekaniken är på gott och ont oförändrad från de tidigare spelen, men ålderstecknen börjar verkligen synas. Det är långt ifrån lika fräscht nu som det var 2012. Särskilt förbryllande är de tekniska problem som uppkommer när jag testar spelet på Playstation 4. Vid hastiga scenbyten är det vanligt att bilden hackar till och tappar skärmar. Men även under något så anspråkslöst som en enkel dialog kan jag uppleva samma bekymmer. Tyvärr lider även tidigare spel i serien av samma åkomma. Precis som i den dystra världen i The Walking Dead, verkar tiden ha stannat av på utvecklarnas kontor.

Efter det adrenalinhöjande introt surnar intrycket något ytterligare, då vi bekantar oss med en rad karaktärer vars enda uppgift är att fylla intetsägande schabloner och som aldrig får tillräckligt med tid att utvecklas. Bortsett från Michonne saknas helt enkelt intressanta rollfigurer för henne att interagera med. Detta blir allt mer uppenbart när en räddningsaktion går överstyr och anklagelserna börjar vina genom luften.

Traditionsenligt ges spelaren en rad spännande val, men konsekvenserna av dessa hinner inte uppdagas under de inledande avsnitten. Berättelsen är överlag lite väl förutsägbar och dialogen full av floskler. Det tar eggen av situationerna och det är svårt att engagera sig när det går att bocka av klyschorna på en lista.

Det största problemet kanske ändå ligger hos mig. Jag som har spelat spelen, läst serietidningen och följt tv-serien kanske har kommit till en punkt då jag redan sett det mesta som The Walking Dead har att erbjuda. Telltale har också blivit lite väl trogna sin egna mall och det känns helt enkelt som att utvecklarna slagit på autopiloten och lutat sig tillbaka.

Michonne som huvudperson fungerar däremot över förväntan och hennes egen bakgrundshistoria fascinerar mer än den faktiska berättelsen gör. När eftertexterna för det andra avsnittet rullar är det just Michonnes mentala kamp som ger äventyret en intressant nyans och som förhoppningsvis får en lyckad upplösning i seriens final. Sammanfattningsvis är The Walking Dead: Michonne lite av en klassisk spellista satt på repeat. Visst är det hygglig musik, men nu är det dags för en ny melodi.