Svanesången blev en nytändning. Länge hade Fire Emblem varit på dekis med både svikande siffror och kvalitet. Nintendo gav Intelligent Systems ett ultimatum: sälj
250 000 exemplar av Awakening eller tvingas se serien gå i graven.
Teamet hade kunnat leverera ännu ett habilt strategirollspel, men ville mer – och gav världen det bästa Fire Emblem i mannaminne. På en vecka sålde Awakening i 243 000 ex och med tiden har den siffran blivit två miljoner. Ett sånt uppvaknande!
Tidigt får du göra ett vägval – om du hostar upp tillräckligt med pengar, det vill säga.
Det är således lätt att förstå varför Fire Emblem Fates är seriens mest ambitiösa del hittills. Ja, faktum är att den är tre delar i en. Inledningen är dock densamma oavsett om du väljer Birthright ellerConquest (eller Revelation). Hjälten, flickan eller pojken Corrin, blev som telning bortrövad från Hoshido, ett kungadöme dränkt i solsken och stöpt i österländsk arkitektur, och har växt upp i det angränsande landet, Nohr, influerat av medeltida riddarlegender och sänkt i ett kompakt mörker.
Sitt förflutna är dock inget hjälten i vardande minns utan allt uppdagas när Corrin återigen blir bortförd, denna gång ”hem” till Hoshido. Konflikten mellan de båda länderna eskalerar och snart blir Corrin tvingad att välja mellan Hoshido och Nohr. Alltså, mellan spelen Birthright och Conquest.
Mellansekvenserna är förbluffande välgjorda.
Emellertid är det ett val som lämnar en med fadd eftersmak. Mitt på slagfältet, omgiven av syskonen du alltid älskat och av syskonen som i själva verket är ditt kött och blod, gör Fates allt för att underbygga vikten av valet – men för de flesta är det ett beslut som fattades redan i den lokala spelbutiken. Birthright och Conquest sälj som separata fullängdsspel, vilket å ena sidan är rimligt: båda är omfattande och låter dig uppleva en värld ur två perspektiv med olika platser och förvecklingar.
Å andra sidan känns det stämningsdödande att vi här får alternativet att surfa in på 3DS:ens eshop för att investera i något av dem du valde bort. Eller, icke att förglömma, den tredje berättelsen Revelation, som visar ytterligare ett perspektiv av kriget men som du bör vänta med tills du upplevt åtminstone ett av de andra.
Jag är av den fasta övertygelsen att världen behöver mer Fire Emblem, liksom att de tre Fates-delarna är rimligt prissatta, men sättet Nintendo kränger spelen på är plumpt. Hur skulle det se ut om du ställdes inför ett tungt beslut i The Walking Dead och ett av alternativen var låst bakom en betalvägg? Plumpt var ordet.
En spelmekanisk guldgruva
Gudskelov är Fates i övrigt långt ifrån plumpt. Intelligent Systems har förfinat sitt strategiska rollspelskrig och sin legendariska vapentriangel (svärd slår yxa, som slår spjut, som slår svärd) under ett kvarts sekel och varken Birthright eller Conquest är dåliga val sett till de bitarna. Snarare tvärtom. Dock har jag svårt för enstaka detaljer, särskilt berättarmässiga. Att svälja Birhrights präktiga good guys, liksom Conquest vansinniga utmaningskurva som skjuter spikrakt uppåt och med en ensemble som är endimensionell åt andra hållet: onda ondingar som gör ondskefulla saker.
Samtidigt finns en tyngd här som ofta lyser med sin frånvaro i Nintendos uppställning. Vilken väg du än väljer kommer du att tvingas höja ditt svärd för att dräpa dina bröder och systrar. Detta förstärks ytterligare om du spelar det mer romantiska Birthright och det klassiska läget med permadöd. Att se en krigare stupa som du ägnat timmar åt att lära känna och dejta (!) gör ont på riktigt. En del skulle kalla den här sidan av Fire Emblem tramsig men jag känner att den snarare gör kriget mer mänskligt.
Spelmässigt kommer du känna igen dig – och tur är väl det!
Turordningsslagen har inte revolutionerats, men då Fire Emblem är en av Nintendos minst nötta serier är detta en styrka – varför fixa ett maskineri som är så väloljat? Att flytta sina krigare runt det rutbaserade brädet känns ungefär som det gjorde för tretton år sedan. Jag levlar mina krigare, låter dem växa till nya klasser och dör en smula när de går förlorade. Trots att berättelsen till viss del saknar nyanser är varje slag fyllt med vita och svarta ögonblick. Även om jag går segrande ur en halvtimmeslång kamp kan jag ändå sörja om jag mist en av mina starkaste krigare.
Det är den här kärnan som fortfarande är så hejdlöst välgjord. Varje duell är ett drama, varje beslut kan skicka dig i graven. Och även om Fates introducerar sitt största beslut på ett Krösus Sork-vis går det inte att komma ifrån att de tre kampanjerna står stadigt på egna ben, fyller i varandras håligheter och ger något till alla Fire Emblem-smaker – oavsett om du älskar hardcorestrategi eller vill låta Amors pilar regna ner.
